Dag nr. 17
Idag kände jag mig lite piggare och fick för mig att göra lite frukost till Lucy och barnen, varpå jag fattade taget om några brödskivor och gjorde toast över gasolspisen. Pålägg? Mosad avokado och färska bananskivor! (En annan variant är jordnötssmör och skivad banan). Mumma! Lucy och barnen instämde med stor förtjusning, och Lucy förbannade mig (med ett leende) när hon fastslog att hon nu och för alltid blivit trollbunden till äta toast med avokado och banan till frukost. Jag skrattade och njöt av tanken att hon insett att det finns nyttigare alternativ att tillgå än friterad banan, friterat bröd och te med 1/3 socker.
Det blev ingen sedvanlig kalldusch denna morgon då allt vatten till allas vår förvåning försvann igår kväll. Det finge bli en hink-dusch, vilket jag inte hade något emot då jag fick använda min kreativa sida till att klura ut hur en halv hink vatten skulle räcka till att bada både kropp och hår. Måtte sett ut som en blek naken-struts där jag stod med rumpen rätt upp i vädret och huvudet nedstoppat i hinken på golvet.
Jag ville se om höften hade återhämtat sig något och beslutade mig för att ge den lite belastning genom att ta en promenad in till stan, hellre än att hoppa på en pikipiki vilket blivit nödlösningen den senaste tiden. Jag anlände, en glad som smärtfri fotresa senare, till centrum och det var dags att rulla igång med dagens arbete. Jag och Thomas for runt med bilen i Moshi under förmiddagen och besökte diverse Hostel’s, då jag behövde få en bättre överblick vad gällde platser, aktuella boendepriser och standard då det underlättar mitt arbete signifikant när jag hjälper volontärer att finna ett lämpligt boende nära de platser där de arbetar. Det blev en lyckad rundresa och jag blev på köpet även några foton rikare. Min favoritrestaurang i Moshi hade åter öppnat, efter att ha hållit stängt under högtiden ”Ramadan”, varpå mitt val av restaurang och maträtt inför dagens lunch blev ett löjligt enkelt sådant. Grillad kyckling och frukt, du ljuvliga kombination!
Arbete på datorn och telefonsamtal har nu fyllt min eftermiddag mer än väl, men huvudet knegar vidare och försöker febrilt pussla samman alla bitar som behöver falla på plats för att min ”plan” för resten av veckan skall hålla både tidsmässigt och resursmässigt. Tiden går skrämmande fort. På tisdag åker jag hem, om mindre än en vecka. Men det härliga med denna vistelsen har varit att jag så gott som, redan från dag ett, funnit mig hemmastadd och åter synkad med de kulturella noterna. Som om det inte var mer än ett ynka ögonblick sedan jag bodde här senast.
Imorgon väntar eventuellt ännu ett litet äventyr på fyra hjul, en bussresa till Namanga för att undersöka samarbetsmöjligheter med ett barnhem, beläget vid gränsen till Kenya. Bussresorna här nere brukar dock sällan bli en rak historia men jag hoppas, likt alltid, på det bästa.
Tröstande solkramar skickas till ert regniga Sverige!
/M