Ni som är uppmärksamma har märkt att det inte varit så mycket aktivitet kring Tanzaniaprojektet den senaste tiden. Vi måste tyvärr meddela att vi har avslutat både Tanzaniaprojektet AB som arrangerat gruppresor samt Engelskastugorna som bedrivits av vår ideella förening. Detta på grund av brist på ekonomiska medel och tiden för oss att driva detta.
Vi vill passa på att tacka alla som engagerat sig i projektet Engelskastugorna som bedrevs som pilotprojekt på Rau Primary School i Moshi under nästan två år. All historik kring projektet, våra erfarenheter och resultat kommer att finnas att ta del av här på tanzaniaprojektet.se.
Har ni frågor är ni varmt välkomna att höra av er på info@tanzaniaprojektet.se.
Vänliga hälsningar
Linus Dunkers, Jessica Dunkers och Maria Granberg
Idag har vi lanserat vi vår webbshop! Här kan du köpa hantverk i läder och trä, smycken, tavlor, textilier och mycket annat. Allt är handgjort i Tanzania, varpå du stöttat tanzaniska hantverkare och deras verksamhet.
Under hela februari månad får du 10% rabatt på hela ditt köp med koden TAN10 och vi har fri frakt oavsett hur mycket du handlar för. Välkommen in på shop.tanzaniaprojektet.se!
På söndag den 1 februari öppnar vi en webbshop där vi kommer att sälja hantverk från Tanzania. I shoppen kommer du att kunna köpa tavlor, textilier, smycken, hantverk i läder och trä och mycket annat. Genom att handla i shoppen stöttar du lokala hantverkare i Tanzania. Vi kommer att ha fri frakt och självklart öppningserbjudande. Håll ögonen öppna på söndag då vi publicerar länken till shoppen!
Projektet Engelskastugorna är i behov av sponsorer för att kunna bedriva projektet vidare. Idag får 60 elever på Rau primary school i Moshi extra engelskaundervisning efter ordinarie skoltid för att underlätta övergången mellan primary school (där undervisningen bedrivs på swahili) och secondary school (där undervisningen bedrivs helt på engelska).
Genom Indiegogo kan du enkelt bidra med en valfri summa för att hjälpa projektets överlevnad, till att börja med de närmsta 6 månaderna: http://igg.me/at/tanzaniaprojektet/x
Hjälp oss gärna att sprida ordet vidare till vänner och bekanta genom sociala medier och andra kanaler!
Vad räcker pengarna till? För 50 kronor per månad ger du en elev 2 timmar extra engelskaundervisning varje vardag. Undervisningen sker av en utbildad tanzanisk engelsklärare och Tanzaniaprojektets Elihaika Moshi besöker kontinuerligt skolan för kontrollera att undervisningen håller kvalitet.
Du får lämna hur stort eller litet bidrag du vill, och vill du går det också bra att ge kontinuerligt, t.ex. månadsvisa, bidrag till Engelskastugorna via BankGiro 5048-6554 (Märk ditt bidrag: ”engelskastugorna”)
Ska du springa ett lopp, åka skidor eller göra något annat idrottsligt? Då kan du motionera för ett gott ändamål. Tanzaniaprojektet finns med som välgörenhetsorganisation på sajten inspons.se, och du kan stötta våra ideella projekt genom att påbörja en insamling medan du motionerar. Låter det spännande? Kika in på Inspons webbplats:
I måndags den 14 juli när skolorna i Moshi började igen efter lovet startades också vår första engelskastuga på Rau primary school.
För några veckor sedan hölls ett seminarium i Moshi för de lärare och rektorer som är involverade i projektet Engelskastugorna. Under det två dagar långa seminariet fick deltagarna lyssna på olika föreläsare om engelskaproblematiken i den tanzaniska skolan. De fick också delta i gruppdiskussioner om ämnet.
”Mzungo, mzungo” hörs runt omkring av barnen när jag lämnar huset. Jag vinkar glatt och ropar ”Mambo, habari?!”. Barnen blir blyga och svaret är ett tyst litet ”poa, nuzuri”. Jag har varit i Moshi i snart 109 dagar och barnen har hälsat på mig oräkneligt många gånger, men det är fortfarande roligt att komma och hälsa på mig eller bara få en snabb titt innan jag med raska kliv går ner mot stan.
Idag har jag avslutar mitt arbete med projektet och lämnar det över till Thomas och Elihaika för att ta två veckor att vara turist på riktigt. Tiden här har varit jätte roligt, sjukt frustrerande, otroligt lärorikt och super spännande. Att bara komma fram till ett koncept som förhoppningsvis fungerar har tagit tid och jag har lärt mig mycket av det. Engelskastugorna har nu fortmats till något som är tänkt att fungera mer eller mindre som ett självspelande piano. I juli kommer tre lärare med goda engelska kunskaper att påbörja extra lektioner varje dag efter skolan för elever som går standard 6. Det blir vårt pilotprojekt och under den här terminen kommer förhoppningsvis resultaten att visa om det fungerar eller inte.
Målet med undervisning är alltså vad det alltid har varit; att hjälpa elever i Tanzaniska skolor att kunna få en fullständig utbildning, men hur vi bemöter problemet har ändrats från hur tanken var i början av projektet. Ni som varit inne och kollar på Tanzaniaprojektets nya webbsida har antagligen sett att beskrivningen av Engelskastugorna har förändrats.
Engelska undervisningen som Tanzaniaprojektet kommer hålla är alltså på primary school nivå, mycket tidigare än vad som först var tänkt. Det kommer förhoppningsvis också kunna kompletteras med att vi går till kärnan i problemet och förbättrar engelskan och pedagogiken hos skolans lärare. När de sen själva har kunskapen och resurserna för att kunna förbättra sina egna elevers resultat så kan Tanzaniaprojektet förflytta sina anställda lärare till en annan skola som är i behov av extra stöd och så kan projektet fortskrida. På så sätt når Tanzaniaprojektet som liten organisation ut till flera skolor och samtidigt lyckas att göra en samhällsinsats där kompetensen stannar i skolan och Kilimajaroområdet, utan att överskida ekonomiska resurser och vara beroende av volontärer från Sverige.
Det kommer vara tråkigt att inte kunna närvara när projektet är menat att kicka igång. Jag missar precis också introduktionsdagarna för lärarna på skolan. Under de dagarna kommer lärarna och representanter från Regional Education Office och Municipal Office att träffas och prata om vilka problem regionen har och vad skolor kan göra själva för att förbättra elevernas förutsättningar för att lyckas. De kommer även kunna ge förslag på vad de tycker att lärarkurser bör innehålla och vad de själva tycker att de behöver förbättra.
Det känns underligt att min resa snart är över. Det har varit otroligt att få vara här och träffa alla människor längs vägen och jag känner att jag fått flera vänner runt om i världen som jag kommer fortsätta ha kontakt med. Det här har varit en fantastisk upplevelse och jag är stolt och nöjd över det jag lyckats göra under min tid här och när jag har tvivlat så har det funnits ett fantastiskt stöd av Tanzaniaprojektet Linus, Maria och Jessika! Tack för att ni gav mig möjligheten att få komma och göra det här och tack alla som engagerat sig och trott på projektet!
Nu är den äntligen här, Tanzaniaprojektets nya webbplats. Under över ett år har vår sida genomgått en grundlig renovering. Text har granskats, skrivits om och gjorts mer aktuell. Bilder har bytts ut och hela webbplatsen har fått en ny, snygg design.
Vi hoppas att du som besökare gillar sidan och att du enkelt hittar på den. För enkelhetens skull har vi valt att slå ihop tanzaniaprojektet.se och volontar.tanzaniaprojektet.se till det som nu är det förstnämnda.
Tanzaniaprojektets nya webbplats är framtagen av Jessica Hultgren. Har du några frågor om webbplatsen är du välkommen att kontakta mig via e-post: jessica@tanzaniaprojektet.se.
Jag väntar nu ivrigt på att få höra från koordinatorn på universitetet SMMUCo om det finns nyutexaminerade lärare som skulle vara intresserade av tjänsten. Vi har möte nu på tisdag!
Jag har flera saker som ska förberedas, till exempel flera möten med lärargrupperna, dels de som tillhör skolan vi ska vara på och dels de som förhoppningsvis snart kommer arbeta med engelskastugorna. Utöver det så har det inte hänt så mycket nytt. Som med allt annat så kommer man så småningom i en vardag. Därför vill jag passa på att berätta om en annan organisation som jag besökte nu i veckan.
Tre kvinnor startade för två år sedan en liten verksamhet, Good Hope, för barn som går i secondary education, 13-18 år. De barnen som de riktar sig till har antingen ingen möjlighet att betala skolavgiften eller så har de inte fått godkänt för att kunna fortsätta gå i skolan. De här tre kvinnorna hjälper de här barnen att hitta sponsorer som kan betala deras skolgång, antingen om det är på en secondary skola eller så kan det vara yrkesförberedande. Medans barnen väntar på att möjligtvis få en sponsor så får de gratis undervisning av kvinnorna själva och volontärer som kommer från en annan organisation. Den här verksamheten är alltså sista anhalten innan barnen antingen hamnar på gatan eller börjar jobba. De försöker även att stödja barn med handikapp, genom till exempel att göra hembesök med undervisning för de barn som inte kan ta sig till deras lokaler.
De har även en stödgrupp för yngre barn som lever med HIV/AIDS där de kan få medicin och stöd. Barnen lär sig även här att prata om sin sjukdom som annars är väldigt tabubelagd och de får även gemenskapen i att de inte är ensamma. Organisationen har så otroligt mycket potential, men saknar resurser för att driva sin verksamhet optimalt.
Att besöka deras verksamhet var som en frisk fläkt av positiv energi. Kvinnorna som jobbar där gör det utan någon som helst egen vinning och enbart för att förbättra barnens liv. Det finns annars tyvärr en viss kultur här bland många organisationer som kan blir lite för mycket ”Hakuna matata – inga bekymmer”. Att man inte riktigt behöver ta ansvar. Därför är det så otroligt kul att dels få jobba för en organisation, men också träffa och se andra verksamheter, som arbetar utan eget intresse.
Idag är det också den internationella dagen för gatubarn. Flera barnhem kommer idag att delta i en parad genom Moshi för att höja medvetenheten om gatubarn. Jag vill därför även passa på att dela med mig av ett väldigt bra blogginlägg med fokus för den här dagen. I blogginlägget finns också en prisvinnande novell om livet som gatubarn av Gills Sainsbury.
Sedan början av året har Tanzaniaprojektet gått från att vara en enskild firma till att bli en ideell förening och ett aktiebolag. Vi har alltså delat upp våra verksamheter i två delar där den ideella föreningen har primärt fokus på ideella projekt och volontärarbete medan vi i aktiebolaget främst arrangerar gruppresor till Tanzania. Läs mer om våra organisationsformer och styrelser under Om oss.
Igår kväll strax efter klockan nio fick jag och fyra andra volontärer i området följa med Mr Mapunda ut på stan för att se hur gatubarnen lever. Mapunda är ägaren av ett av barnhemmen för gatubarn i Moshi och känner många av barnen som rör sig ute på stadens gator under nätterna.
I Tanzania beräknades för ett par år sedan att det fanns cirka 4 miljoner föräldralösa barn. Men det är inte bara föräldralösa barn som är gatubarn. Vissa har föräldrar, men livet på gatan är bättre för dem än att vara i hemmiljön. Och vist finns det barnhem som skulle kunna ta in de här barnen, ge dem en utbildning, mat varje kväll och en säng at sova i. Men det är svårt att rätta sig efter regler och en skolmiljö när man sniffar lim så ofta man får tag på det eller tar andra möjliga droger. Det gick att känna alkohollukten på andedräkten av små pojkar som såg ut att vara inte mer än 9-10 år.
När vi kommer fram till en gränd så möts vi av cirka 20 små grabbar som sitter eller springer omkring och jagar varandra. Mapunda pratar med dem och ber dom sätta sig på en raklinje. De gör som han säger omedelbart och sätter sig på en kant så att vi kan sitta mitt emot. Vi har köpt middag åt dem och medans vi väntar på att det ska bli klart så kommer ytterligare ett gäng killar och skaran är nu på cirka 35 pojkar i åldrarna mellan ca 8-18 år.
Jag sitter och pratar med fem grabbar som ser ut att vara kanske 9 år och frågar hur gamla de är och de är egentligen 13 och 14 år. Flera år av konstant undernäring har gjort att de inte växer som de ska. Men de skrattar och skämtar med varandra och när maten kommer ber de mig att också ta från deras mat. Jag tackar nej och säger att det här är till er. Mat till 35 personer kostar mindre än 100 kronor och det är troligtvis deras första mål mat idag.
Efter maten så är stämningen bland barnen lättsam och lekfull. Mitt hår är väldigt fascinerande och jag släpper ut det så de kan få känna på det vilket nästan alla turas om att göra.
Sen ser jag för första gången under kvällen en ung tjej som sitter med ett spädbarn i knät. Hon är 15 år och det är hennes son på ca 6 månader. Barnet har inte det där babyhullet som man brukar se, utan ser undernärd och sjuk ut. Han hostar till och hon konstaterar att han behöver medicin. Första tjejen som jag ser på hela kvällen och vart man än rör sig i kretsarna av gatubarn, om det så är på gatan eller i barnhem så syns flickorna inte till.
Svaret varför går väl kanske ganska enkelt att lista ut om inte annat så är den 15 åriga flickan framför mig ett levande bevis på hur tjejerna lever med helt andra förutsättningar. De små grabbarna runt omkring mig har det inte lätt, de lever för dagen, är ofta beroende av någon drog och har ingen ljus framtid framför sig. Men de säljs inte i lika stor utsträckning av sina egna föräldrar till främlingar för mat. De blir inte i lika stor utsträckning inlåsta i husen hos andra familjer tills de kommer i ”rätt ålder” och kan användas till vad huset herre anser passar. I mindra utsträckning så är de inlåsta både dagtid och nattetid för två väldigt olika arbeten.
Det lilla barnet tittar på mig och ger ifrån sig ett skrik av förtjusning när jag tar honom i handen och gör en grimas. Jag ser på mamman som kollar med sån kärlek på sitt barn och samtidigt vet jag av statistiken att han troligtvis är en av de barn som inte lever till sin femårsdag.
Nog har arbetet redan varit igång, men så sent som förra veckan så gjordes några förändringar för upplägget. Nu verkar det som att allt är klart och jag har nästa vecka ett packat schema för ställen att besöka och saker att förbereda och skriva.
Planen ligger framme som så att vi kommer göra tre stycken ”pilotgrupper” för att se vilka resultat de olika inriktningarna ger. Vilken effekt de har på resultaten för eleverna och om inte hur vi kan ändra strategi. Det finns ingen idé att dra igång en väldigt stor verksamhet utan att veta att konceptet fungerar i praktiken. Så vi börjar med tre olika inriktningar för att sen kunna bygga upp och utveckla det hela.
I Tanzania brister skolsystemet på så många ställen att det är svårt att veta exakt vart en ska börja förklara svårigheterna som de här barnen möter för att kunna klara av sina studier.
En del av hindret är det som vi nu fokuserar på. Att när barnen kommer upp i secondary education (13-15 år) så byts utbildningsspråket från Swahili till Engelska. Engelska har oftast enbart varit ett ämne för barnen och de ska efter bytet förstå väldigt avancerad engelska för att kunna hänga med i övriga ämnen så som kemi och matematik. Under en observation av en lektion så blir det klart för de flesta att barnen antagligen ligger flera år efter i engelska för att helt och fullt kunna förstå vad deras lärare säger.
Vissa skolor utbildar dock barnen redan i primary school (6-13 år) alla ämnen i engelska, vilket ger dessa barn, oftast, ett enormt försprång. Men dessa skolor är få och även de i många fall bristfälliga. Det i sin tur beror på lärarna och vilka krav på utbildning de har för att kunna få undervisa. Låt säga att en lärare vill undervisa primarcy school klasser, den utbildningen den behöver för detta är enbart att själv ha gått ut primary school och sen kanske fått en tre månaders snabb utbildning för att få intyg i undervisning. Det innebär alltså att en lärare som ska förbereda barnen på engelska studier av mycket avancerad nivå inte ens själv har kunskaperna till att utbilda dem i detta.
Då kommer vi till tredje inriktningen vilket är att utbilda lärarna i engelska och pedagogik. I Tanzania har de oftast tre terminer, med en månads hålrum efter varje termin. Under den månad skulle det kunna finnas utrymme för att ha två till tre veckor långa kurser för lärarna där de kan utveckla sina kunskaper i engelska språket och pedagogik. För att i slutändan kunna vara det stöd som eleverna behöver för att klara av sin skolgång.
Efter en termin kommer vi kunna göra utvärderingar för att se om konceptet fungerar och om det ger det resultat vi hoppats!
Det har snart gått två veckor, men man har redan fått vara med om och sett så mycket! Det är alltså andra helgen i Moshi, men första som jag kan göra lite som jag vill. Började med att ta min första sovmorgon på länge! Följt av en lång frukost tillsammans med Maria som nu bor i samma hus som mig under de kommande dagarna. Medan vi mumsade i oss mango och avokadosmörgåsar beskrev jag mycket av de tankarna jag fått av att vara på plats och vi diskuterade upplägget av stugorna. Under lunchen tillsammans med Thomas på stan fortsatte diskussionerna, vilket även ledde till ett snabbt Skype möte med Linus och Jessica och tillslut var alla med på tåget för hur de här engelskastugorna ska se ut.
En skön dag, men väldigt produktiv för nu finns det tydligare mål att sikta mot och de är även energigivande att veta mer exakt vad vi strävar efter.
Nu ska jag sätta mig med en kall läsk och klura på eventuella styrmedel och ”kontraktupplägg” för skolorna som bli involverade i projektet, samt uppföljningssystem etc.
Mina första skolmöten kommer jag att göra nästa vecka och tar och lägger in lite bilder från skolorna och beskriver processen allt efterhand!
Under den här veckan har jag också varit på besök på ett barnhem för gatubarn tillsammans med tre andra volontärer. Vi fick en rundgång och se på huset och hur barnen lever. Vi fick även en inbjudan att följa med ägaren och grundaren av barnhemmet ut en natt för att se hur de verkligen ser ut. Gatubarnen i Moshi (tanzania) kallas för “the invisible children” på grund av att under dagarna lämnar många av dem staden för att leta skrot och saker att sälja i utkanterna för att sen ta sig in till staden och sova i gränderna tillsammans.
Jag gör kanske ett sidospår i ett av inläggen för att beskriva detta om vi får följa med honom ut nästa vecka.
Den 14 februari (alla hjärtansdag) så fick jag åka till Khishimundu secondary school och vara med på ”teachers’ day” . Anna, en lärare från Danderyds gymnasium som hade bjudit in oss att delta beskrev det i sitt meddelande som en konferens eller seminarium där flera lärare från primary school samlades och pratar om svårigheter och utveckling i skolfrågor i Moshi. Ett ypperligt tillfälle att kunna prata med flera av lärarna och få information om vad de tycker och hur de ser på svårigheterna i engelskaundervisningen.
När vi kom dit så var det flera som talade och Elilika hjälpte mig att förstå konceptet av vad som sades. Men mitt i allt så ändrades hela scenen till att bli som en fest. Först fick vi alla gå och ta soppa. Soppan bestod av getinälvor! Sen kom själva huvudrätten inrullandes, eller vad Elilika beskrev som ”kronan på verket”. Två helgrillade getter! Alla var super glada och dansade och det blev en riktig fest med massor av mat. Vi var dock tvungna att åka lite tidigare och hann inte få till ett möte med rektorn, som på grund av festligheterna var väldigt upptagen. Men vi ska ses senare idag och prata om engelskastugornas utveckling och möjligheter och svårigheter för projektet.
I helgen så passade jag även på att turista med safari. Först åkte vi till Tarangire och sen till Ngorongoro . Absolut fantastiskt och jag såg nästan alla djur förutom leopard. Men elefanterna är nog det som var absolut häftigast.
Jag har även lyckats få in ett möte med Anna som beskrev svårigheterna i engelska undervisningen på den skola hon varit oss under tiden här med Danderyds gymnasium. Läraren som undervisade i engelska var bra sa hon och de andra lärarna också. Problemet ligger i att eleverna har så dåliga engelska kunskaper när de börjar secondary school och kan inte förstå vad de andra lärarna säger i sin undervisning på grund av att det blir för avancerad nivå av engelska. Det finns även en problematik i undervisningsmetoden. Eleverna har väldigt liten egen taltid. Att forma egna meningar och föra en konversation är en del av att kunna och förstå språket. Det finns även ett problem i att man inte uppmuntrar eleverna till att prata engelska då de alltid tillrättavisas med negativ kritik.
Det jag fick höra av henne kommer säkert att synas även när jag åker runt till olika skolor, men trotts det så är det otroligt värdefullt när vi nu i veckan ska sätta oss ner och diskutera vad syftet och målet med engelskastugprna och vad vi vill att eleverna ska kunna när de avslutar kursen. Det kommer i sin tur kunna användas när vi rekryterar lärare. Tydliga riktlinjer för undervisningens bas och grunder.
Engelskastugorna fick även fantastiskt material att arbeta med av Anna från Danderyds gymnasium som lekar, diskussions frågor och så otroligt mycket mer. Tusen tack för ert intresse i Tanzaniaprojektets verksamhet!
Jag har hittills installerat mig i ett hus som jag hyr av en väldigt trevlig kvinna som jobbar som rådgivare inom nutrition (kan ni tänka er). Huset är väldigt fint och har en bra standard, med rinnandevatten, flera rum, gasspis och nattvakt med staket runt hela området.
Jag hade hört innan jag åkte att det skulle finnas gott om ”inneödlor” (något jag verkligen omfamnade), men hittills har jag inte skymtat en enda en medan jag jagat omkring småkryp. Grannarna fick sig nog ett gott skratt åt mina skrik!
Jag har nu träffat samtliga som medverkar i Tanzaniaprojektet och känner mig otroligt väl omhändertagen. Jag har även kollat på lokalerna som vi troligtvis ska hyra för undervisningen på Agape Learning Center och en möjlig kandidat till engelskalärare. Men jag har bara varit här några dagar och det finns fortfarande mycket att ta reda på kring hur upplägget ska se ut och hur verksamheten kommer att fungera. Jag ser framemot att under de kommande veckorna ordna möten med skolor och lärare och kanske möte fler eventuella kandidater för undervisningen.
Jag får massor av idéer för hur engelskastugorna kan utvecklas och växa med tiden och det kommer säkert finnas massor av goda idéer bland de skolor och lärare som vet hur det faktiska behovet ser ut.
Det är strålande väder här och slutet av torrperioden, så regnet kommer om några veckor. Hittills har det varit bra dagar med många förändringar och en rejälomställning det ska man inte neka till. Men om några veckor tror jag att jag kommer ha kommit in i rytmen och kulturen mer och lärt känna Moshi ännu bättre.
Idag den 31 januari nådde våra insamlade pengar Tanzania och barnhemmet Children of Destiny. Vi är väldigt glada och tacksamma för alla bidrag, totalt sätt fick vi bidrag från cirka 70 personer och föreningar. Pengarna kommer gott och väl att täcka årshyran för 2014 och överskottet kommer att gå till Children of Destinys verksamheter och projekt.
Margret Mponda, föreståndare på Children of Destiny, är väldigt lycklig och tacksam för alla era bidrag. Så här säger hon:
[quote]GLory!!!!! Glory!!! Glory!!!! It is my way of shouting it Loud!!!! We are so grateful for you all that took initiative to put up plans to save us from loosing our home!!! We now have the rent in full! Many thanks to Linus Dunkers of Tanzania Project and the team in Sweeden that worked so hard day and night to make sure this happens,thanks to Tom for keeping the communication and facilitating communications to pass information, Tamara, Emma, Jegor, thank you for all the work and the information you facilitated Linus with. You guys are awesome! Thanks to Linda and Nina , volunteers from Foot2 Africa that have been working on this so hard to make sure we remain safe! We are so grateful to you all on this page for we know you have been praying and sharing with people on our case! You are a great blessing to us!!!! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaawesome!!!!![/quote]
26 barn i åldrarna 6-16 år behöver vår hjälp! Grundaren och föreståndaren av barnhemmet Children of Destiny i Moshi, Tanzania har stött på stora problem och hela barnhemmet befinner sig i ett kritiskt läge. Om inte hyresvärden är betald innan den 31 januari blir de utkastade och barnen har ingenstans att ta vägen.
Snälla hjälp oss att rädda Children of Destiny, vi behöver samla in 34000 kronor på mindre än 10 DAGAR, annars förlorar barnen sitt hem. Vill du göra en betydelsefull insats? Vi behöver ditt bidrag!
Bankgiro: 5048-6554
Ditt bidrag går givetvis oavkortat till årshyran som alltså måste vara betalad senast 31 januari.
…från Margaret Mponda och hennes barnhemsbarn på Children of Destiny.
En stort tack från oss på Tanzaniaprojektet! Vi är väldigt glada och tacksamma över ert engagemang.
A big thank you from us at Tanzaniaprojektet! We are very happy and grateful by your effort.
På Children of Destiny bor föräldralösa barn mellan 4 och 16 år. Barnen där får en utbildning, hälsovård och en kärleksfull miljö att vistas i. Children of Destiny är en av våra främsta samarbetspartners och volontärplatser i Moshi, Tanzania. Läs mer om Children of Destiny på volontärsidan.
Vi på Tanzaniaprojektet har nyligen dragit igång vårt nya projekt: Engelskastugorna.
Idag underkänns upp till 85% av tanzaniska elever i samtliga ämnen på secondary school på grund av bristande engelskakunskaper. I Tanzania sker nämligen ett skifte i undervisningsspråk mellan primary school (där undervisningen är på swahili) och secondary school (där undervisningen är på engelska). Denna omställning ger upphov till en skrämmande problematik.
Vi har valt att starta det vi kallar för Engelskastugorna där vi erbjuder barn och ungdomar utrymme att växa och utveckla de språkliga verktyg som de behöver för att fullfölja sin skolgång. Den första engelskastugan kommer att startas i Moshi, Tanzania i februari 2014.
Läs mer om engelskastugorna och hur Du kan vara med och vidga ungas framtid och visioner.
Tanzaniaprojektet har i dagarna skickat pengar till Tuleeni Orphanage i Moshi från sponsorer i Sverige. Pengarna kommer att nå föreståndaren Mama Faraji nu i veckan. Vi vill rikta ett stort tack till alla ni som skänkt pengar till Tuleeni nu och genom åren.
Tanzaniaprojektet kommer från och med nu inte längre ta emot bidrag till Tuleeni då de får stort ekonomiskt stöd från andra håll. Vi vill istället stötta våra andra samarbetspartners och projekt som är i betydligt större behov av ekonomiskt stöd. Vi hoppas att ni vill göra det samma, annars hänvisar vi till organisationen Build Tuleeni a Home: www.buildtuleeniahome.org
Både gamla och nya sponsorer är välkomna att ge ett bidrag till Tanzaniaprojektet på Bankgiro 5048-6554. Pengarna går dit där de för tillfället behövs bäst, antingen till våra pågående projekt eller till någon av våra samarbetspartners (som också är våra volontärplatser). Självklart får du veta till vilket projekt dina pengar går.
Har ni frågor om bidrag till, eller via, Tanzaniaprojektet är ni välkomna att kontakta Linus Dunkers på e-post linus@tanzaniaprojektet.se.
Under sommaren och hösten har vi uppdaterat våra volontärplatser med ny och aktuell information. Ni kanske märker att vi har några nya volontärplatser, vilket vi är glada för! Som vanligt hjälper vi varje volontär individuellt med sin resa och hittar du inte någon arbetsplats som passar dig på vår volontärsida gör vi allt för att hitta något annat utifrån vårt breda kontaktnät. Och, som vanligt, helt kostnadsfritt.
Här kommer ett sista och sammanfattande blogginlägg om våra 3 sommarmånader i Tanzania. Som jag redan har skrivit och sagt en massa gånger redan så har sommaren och resan varit fantastisk. Jag har fått uppleva så mycket mer den här resan än den förra resan för 3 år sen. Vi har gjort så mycket mer och jag har varit involverad i saker och ting på ett helt annat sätt.
Tanzaniaprojektet
Huvudanledningen till att vi åkte till Tanzania var för att jobba med Tanzaniaprojektet. Två av våra kollegor finns ju där nere så under sommaren har vi hjälps åt att besöka volontärplatser och haft möten om det mesta. Jag som är webbredaktör har också jobbat mycket med hemsidan (både den nuvarande och en ny som kommer om några månader) och det har varit väldigt mycket lättare att uppdatera aktuell information, bilder etc på plats. Det känns också som att Tanzaniaprojektet bara blir bättre och bättre hela tiden och vi kollegor kommer allt närmre varandra och samarbetar bättre. Så kul!
Elihaika, Thomas och Jacquline
Namnen i rubriken ovan är de tre personer i Tanzania som jag och Linus står närmast, de två förstnämnda är medarbetare i Tanzaniaprojektet samt managers för varsitt internetcafé. Jacquline är Thomas fru och också mycket driven och hjälper till med det mesta. Jag träffade alla tre förra resan men det var den här resan som jag faktiskt lärde känna dem på riktigt. Vi har spenderat många timmar tillsammans med både jobb och fritid. Det känns som man lär sig mycket av att ha vänner från en helt annan kultur och ett helt annat tänk.
Semester och utflykter
Såklart har vi också hunnit med en del semester i sommar. När min familj var Tanzania gjorde en två dagars safari i Tarangire national park och Ngorongorokratern och fick se många fina djur. Vi tog oss också till Kishumundu waterfall och till en riktig massajby och hälsade på. Sedan i slutet av resan så var jag, Linus, Thomas och Jacque i fantastiska Pangani på östkusten. Helt perfekta utflykter som avbryter det vardagliga livet lite.
Jag kommer inte sakna…
Jo, klart det finns saker som inte kommer saknas 😉
Böneutropen som väckte oss innan klockan 5 varje morgon
Sängen (hård 120 cm säng och myggnät)
Smutsen och hur smutsig man själv och allt är mest hela tiden
Strömavbrotten
Lååååångsamt internet
Ödlorna och kryp som bodde i vårt hus (man skulle ju typ dö om en ödla sprang på väggen inomhus i Sverige, i Tanzania hade vi säkert 10 varje dag)
Alla försäljare på gatorna i Moshi som är rejält ihärdiga, tjatar och går efter en flera hundra meter innan de ger sig
Andra otrevliga som endast vill lura en, är ute efter ens pengar och behandlar en annorlunda bara för att man är vit/turist
Myggen!
Förra gången jag var i Tanzania var minuslistan längre än pluslistan men så är det inte den här gången. Efter att ha varit i Tanzania för 3 år sen sa jag att jag aldrig mer skulle åka dit igen. Nu har jag svårt att se att vi inte skulle åka dit med några års mellanrum mellan varje resa. Det är ganska svårt att förklara vad det är man tycker om. Jag tror det är svårt att sätta ord på upplevelserna man gör där. Med andra ord; åk dit om ni får möjlighet!
Här kommer lite bilder från de sista dagarna i Tanzania. Vår dator dog några dagar innan vi skulle åka hem så därför kom det inga bilder…
Sista besöket på Coffee shop. Vi var så trötta så vi la oss ner i deras soffa i väntan på vår beställning
Dagen innan vi åkte hem åkte vi ut till Mvuleni för att kolla status för vattenprojektet
Patrick på Mr White skötte vår tvätt hela sommaren, lika glad varje gång vi kom dit!
Vi besökte Elihaika i hennes nya boende
Sista middagen – restaurangen med 300 rätter! Lycka till att hitta det i Stockholm liksom… 😉
Det var allt jag hade att bjuda på för den här gången. Jag vill tacka alla som har följt bloggen under sommaren. Nu fortsätter jag att blogga som vanligt på jessicahultgren.se och där kommer jag att skriva om allt möjligt som händer mig och som jag funderar på 🙂
Just nu befinner jag och Linus oss på Doha airport i Qatar. Vi har redan varit här i 4 timmar och ska vänta i 4 timmar till på vår andra och sista flight som ska ta oss hem till Arlanda. Vi lämnade Moshi kl 8 imorse och räknar med att vara hemma i vår lägenhet runt 9 imorgon bitti. På resande fot i mer än ett dygn alltså!
Nu början sommarens resa verkligen lida mot sitt slut. Jag och Linus har haft en fantastisk sommar och har fått uppleva en massa saker, både arbetsmässigt med Tanzaniaprojektet och personligt. Jag har dock börjat längta hem allt mer den senaste tiden så jag tror att 3 månader var alldeles lagom tid den här gången. I det här inlägget tänkte jag dock lite kort summera den senaste veckan sedan vi kom hem från Pangani.
Msamaria
I fredags tog jag och Linus en promenad till Msamaria som är ett center för gatubarn (typ barnhem). Vi samarbetar sedan innan med dom angående volontärer (vår kollega var där förra året) och var där för att se hur det ser ut och prata med föreståndaren. Det kändes som ett bra och seriöst ställe och fortsätter vara en av våra volontärplatser.
Tanzaniaprojektet-möten
Vi har haft ett flertalet möten den här veckan, både med vår kollega hemma i Sverige via Skype och våra kollegor här i Tanzania. För varje möte tycker jag att allt känns bättre och vi kommer fram till bra saker och även sammanhållningen i gruppen känns bättre. Allt känns mer på riktigt helt enkelt, vilket är riktigt kul. Jag är glad att jag har en roll i Tanzaniaprojektet. På mötena har vi pratat om olika saker men en viktig sak vi kommit fram till är att istället för kvantitet (många volontärplatser) satsa på kvalité (färre volontärplatser men tätare samarbete/kontakt).
Zumba Land
Från det ena till det andra: I söndags var vi på Zumba Land tillsammans med Jacque och Thomas men framförallt med deras son Humphrey och Vicky, som också bor hos dom. Zumba land är en nöjespark/lekland för barn och dit tar de mer välställda familjerna sina barn på helgerna. Humphrey och Vicky hade jätteroligt och fick bland annat åka karusell, hoppa i hoppborg och gunga. Vi vuxna hade också roligt och spelade bland annat biljard och tittade på barnen (dom är ju så söta).
Msufini
Igår åkte Linus till Machame strax utanför Moshi för att träffa rektorn för Msufini secondary school som är en av våra volontärplatser. Där fick han en rundvisning, pratade volontärer och tog lite foton.
Sagt hej då…
Många vi har träffat de senaste dagarna har vi för sista gången sagt hej då till. Vänner, bekanta, kollegor, våra volontärer från Sverige… ja, till och med Mr White (som blev jätteledsen att vi skulle åka hem). Det känns lite knasigt såklart, framför allt de som man trodde man skulle hinna träffa jättemånga gånger men som man bara såg några fåtal. Vi har även ätit sista gången på restauranger vi brukar vara på, gå på ställen där vi ofta går osv… Ja, det börjar märkas att vi ska åka hem.
Imorgon åker vi till Mvuleni som är en by där Linus och Tanzaniaprojektet var involoverade i ett vattenprojekt för några år sen. Ett projekt som sedan fallerade på grund av stulna solpaneler. Imorgon åker vi tillsammans med en man från Kenya till byn för att se status och vad det skulle kosta för att komma vidare, om jag har förstått saken rätt. Sen ska vi fortsätta packa våra saker, hoppas det finns mer plats i väskorna nu när vi åker hem än när vi åkte ner…
När jag skriver det här är det onsdag morgon och sitter vi i bilen på väg från Pangani till Moshi. En resa som tar cirka 7 timmar dörr till dörr.
Jag känner mig glad och tacksam att vi kom iväg på den här resan. Vi har haft en fantastisk vecka på Tanzanias kust vid Indiska oceanen. Och jag är glad att våra vänner Thomas och Jacque fick komma iväg en stund från deras hektiska tillvaro och liv. Vi har haft det riktigt lugnt och skönt, badat (väldigt speciellt med två som i princip aldrig ser havet och än mindre kan simma), spelat spel, kollat på film, ätit på restaurang, lagat egen mat och ja… så har ju jag och Linus förlovat oss också.
Ushongo bay, där vi hyrde en stor bungalow precis vid vattnet, är en plats med flera resorter men som samtidigt är i princip folktomt. Det är få människor på stranden och i vattnet och man har mycket plats för sig själv. Jätteskönt. Och så slipper man försäljare på stranden. Jag tror jag gillar Pangani mer än Nungwi på Zanzibar. Det är inget partyställe, det är inte jättelätt att få tag på matvaror (vi var chokladsugna i flera dagar…) och det finns inte jättemånga aktiviteter/utflykter att sysselsätta sig med men vill man bara ha lugn och ro är det helt perfekt. Och det var ju precis vad vi ville. Vi får se hur länge Pangani förlir så här pass oexploaterat.
Här kommer ett litet bildregn från vår semester:
Vår stora bungalow
Soluppgång
Fiskburgare till lunch en dag
En kväll köpte vi bläckfisk och lagade till (jag åt dock annat…)
Lördag
I lördags morgon skulle jag och Linus ha åkt till gymmet för att träna men då jag har börjat tröttna på löpbandet föreslog jag att vi skulle springa ute istället. Linus nappade och vi stack ut och sprang 5 kilometer. Det var hur härligt som helst att springa ute. Vi sprang visserligen ganska sakta men Linus slog sitt rekord med över en minut 🙂 Vid lunch gick vi in till stan och åt på Deli Chez, tog en sväng på Nakumatt och gick hem. Det blev lite filmtittande och antagligen spelade Linus datorspel (minns inte riktigt). På eftermiddagen kände sig Linus dålig och gick till ett närliggande health center och gjorde ett malariatest. Det visade sig att han hade malaria och fick börja med medicinering.
Söndag
På morgonen gick Linus iväg för att köpa nybakade chapati som vi åt till frukost framför en film på datorn (ja, vi ser på väldigt mycket film, minst en per dag). Dagen var väldigt lugn och vi var hemma bortsett från lunchen som vi åt på Chris burger. På vägen hem från stan fick vi en ”förföljare” efter oss. En av den jobbigare typen som vill hjälpa till med allt möjligt, dessutom ligger alla i hans familj på sjukhus och han råkar bo där vi bor. Yeah, right… Linus visade sig ha åkt på en ganska lindrig variant av malaria så han har inte varit sängliggande alls (förutom på natten då).
Måndag
Morgonen började vi återigen med lite chapati och film innan vi tog oss in stan och KiliCom. På KiliCom träffade vi Margaret som är föreståndare på Children of destiny. Hon berättade att hennes enda sponsor, en amerikansk organisation hade dragit sig ut samarbetet och att barnhemmet nu stod utan ekonomisk uppbackning. Tråkigt att höra, såklart och vi hoppas att allt kommer lösa sig. Efter mötet med Margaret gick vi för att hämta ut pengar och sen ta en lunch på Coffee shop. Jag vet inte vad det är men överallt idag har det varit så mycket folk. Mycket trafik, i princip fullsatt på Coffee shop och jättemånga kunder på KiliCom… Eftermiddagen spenderade vi på KiliCom då Linus och Thomas jobbade med servern medan jag arbetade med hemsidorna. Nu ikväll har vi som vanligt varit hemma, sett på film och ätit middag.
Hej! Nu är det Linus som gästbloggar för att vi ska komma ikapp. Det känns inte lika kul att blogga längre så inläggen blir lite tråkiga. Eftersom det blir flera dagar åt gången så är det svårt att komma ihåg allt som hänt.
Vi har en ganska rutin-mässig vardag här i Tanzania. Tidig morgon går jag upp och spelar MineCraft och svarar mail mm. Sedan åker jag eller vi båda till gymet och tränar. Sedan hem igen, göra sig i ordning och åka till stan och äta lunch och kanske hitta på något. Eftermiddagarna så jobbar jag med antingen KiliCom eller Agape Internet. Ibland är Jessica med, ibland är hon hemma och tar det lugnt eller jobbar med hemsidorna. På kvällarna äter vi middag hemma och ser en film på kvällen.
Dagarna som har passerat har sett ut ungefär så och tiden går himla fort, nu är det bara tre veckor kvar tills vi är hemma igen!
Tisdag
Vi tränade på morgonen åt lunch på Coffee Shop med Thomas. Vi tillbringade eftermiddagen på KiliCom och fick skjuts hem av Thomas och Jacque.
Onsdag
Jag åkte till Amans (ett hotell som drivs av Julieth Åman och hennes dotter) på förmiddagen, sedan åt vi lunch på Chris burger. Eftermiddagen tillbringade jag på Agape Internet medan Jessica var hemma.
Torsdag
På morgonen åkte jag tidigt och tränade på gymmet själv. Vi åt lunch på Coffee Shop och tillbringade eftermiddagen på KiliCom. Vi var trötta efter en lång dag och köpte därför med oss bites från Chris Burger som middag.
Fredag
Vi tränade på morgonen och åt sedan lunch på Kilimanjaro Coffe Lounge. På eftermiddagen var jag på KiliCom och Jessica var hemma.
För 4 år sedan påbörjades ett dokumentärfilmsprojekt i Linköping av Tanzaniaprojektets Linus Dunkers och tre andra studenter. För 3 år sedan spelades filmen in på, och vid sluttningen av, Kilimanjaro. Nu är dokumentären äntligen släppt för allmänheten!
I filmen Bärarna & Berget följer vi två pensionerade guider som för sista gången bestiger berget Kilimanjaro. De berättar om hur miljön har förändrats under de 40 år som de bestigit berget och om deras egna liv och erfarenheter.
Linus var på gymmet tidigt på lördagsmorgonen och väckte sedan mig med frukost på sängen, äggröra och nybakta chapati. Mums! Förmiddagen var sen lugn med lite filmtittande och annat innan vi gick in till stan och tog en lunch på Fifis. I lördags tyckte jag att Fifis var bästa restaurangen i hela Moshi men efter måndag kväll tror jag det ändrades lite… Well, dom har jättegod mat på Fifis även om det är dyrast i hela stan. Deras chicken satay är sååå god.
Efter lunchen gick vi till KiliCom och sen en sväng till Nakumatt innan vi gick hem igen.
I söndags hade vi en riktig slappardag igen. Vi såg många avsnitt av Heroes och lyckades se klart hela serien. Vi har sett 3 säsonger av Heroes och 2 säsonger av True Blood sen vi kom hit… Vid lunch gick vi in till Union coffee och testade deras pizza och sen satt vi en halvtimme på deras internetcafé eftersom vårt mobila bredband krånglade ett tag. Sedan hem igen och jag tror inte vi gjorde nåt speciellt. Skönt med helger och skönt att vi hinner koppla av här nere också.
Idag har vi hunnit städa och diska hemma och gjort ärenden i stan. Vi var på Vodacom och klagade på att de dragit pengar från oss men att vi inte fått nåt för det. Det var kul hur kösystemet fungerade. Det var säkert 30 stycken i kö framför oss men killen som hjälper en kallar fram folk lite random så när vi hade kommit halvvägs i kön vinkade han fram oss. Bara så där 😉 Sen åt vi lunch på Chris burger (stammisar som vi är…), hämtade vår tvätt och köpte köttfärs på Carina supermarket. Vi hann också med en sväng på KiliCom.
På eftermiddagen spenderade Linus tid på KiliCom internetcafé med att fixa datorer och jag jobbade med annat hemma. Bland annat googlade jag runt hur mycket som helst på boende i Pangani. Just det! Linus kom hem med en bukett rosor till mig idag. Då blev jag glad 🙂
Kvällen har vi spenderat på Fifis med Thomas och Jacque för att prata Pangani over again… Vi tänker ju åka den 15:e och det har visat sig vara svårare än vi trott att hitta boende. Det är ju inte lika turistigt som t.ex. Zanzibar och därför ingen större konkurrens varpå det blir svårt att hitta ett okej pris. Nu har vi nog lyckats ha i alla fall 2 alternativ som känns okej. Vi får se var vi hamnar 🙂
Och apropå vistelsen på Fifis idag. Jag har ingen aning om vad som hände i köket egentligen… Vi var nästan ensamma på restaurangen och det tog över en timme att få maten. Jag blev hur hungrig som helst och mitt humör började tryta och sen när maten väl kommer så är portionen ganska snål. Tråkig upplevelse när man har hyllat stället så mycket förut. Jaja, det var verkligen dagens I-landsproblem, det finns ju större problem här om man säger så.
Torsdag
Vi hade en lugn morgon och förmiddag hemma och tog oss vid lunch in till stan där vi åt på ett litet café vid Nakumatt. Vi tog varsin kycklingsallad, den hade mycket sallad men lite kyckling… Efteråt handlade vi lite på Nakumatt innan vi tog oss hem igen. Linus åkte en kort stund senare till Agape för att jobba på internetcaféet medan jag arbetade med andra saker hemma.
<3
På kvällen åkte vi tillsammans med Thomas och Jacque till en kinarestaurang. Den låg mitt ut i ingenstans och den såg inte mycket ut för världen varken på in- eller utsidan. När vi fick maten var vi dock alla väldigt nöjda de första tuggorna men sen blev det väldigt mastigt… För mycket salt, socker eller peppar i alla rätter. Hursomhelst var det en trevlig stund och som många gånger förut kommer man lätt in på skillnader mellan Sverige och Tanzania och det är alltid lika intressant. Sådant som är så självklart för oss är helt främmande för dem. Vi pratade bl.a. om hemkörning av pizza som är så självklart för oss men här finns det ingenting som heter hemkörning (”wow! funkar det verkligen? hur går det till?”). Sedan finns det saker som man tänker inte finns här i Tanzania som vi har i Sverige. Men jo, Big Brother går på TV här också. Roliga samtalsämnen hur som helst 🙂
Fredag
På morgonen åkte vi till gymmet men då ingen dalla dalla kom som gick åt rätt håll hoppade vi på en tuk-tuk som åkte förbi. Det finns inte så många tuk-tuk här (det är rätt nytt) så jag tycker det är kul när man väl får tag på en. Både den här gången och förra gången vi åkte var det förare med handikapp som körde. Den förra hade inga fungerande ben och skötte bromsen med händerna och den andra hade bara en arm. Fascinerande och se hur bemästrar alla situationer, jättebra förare är dem och det känns bra att stötta deras business.
Efter träningen gick jag och Linus upp till stora vägen för att ta en dalla dalla hem. Detta händer: En dalla dalla åker förbi och vi frågar inkastaren om den ska till Kiboroloni. Ja, svarar han och vi hoppar in. Senare (när vi redan sagt flera gånger var vi ska) visar det sig att den inte alls åker åt det hållet och istället in mot stan. Då börjar irritationen och ilskan växa i oss. Det är en sak som är så jävla (ursäkta) irriterande här och det är när folk försöker lura oss bara för att vi är vita. Det var liksom inte första gången. Vad tror dom egentligen? Skulle vi inte märka att vi åker nån annanstans? Linus blev i alla fall skitarg och skrek på inkastaren på swahili och lyckades få tillbaka våra pengar. Ni som känner Linus vet att han inte blir arg speciellt ofta så det märks när han blir riktigt arg. Och det irriterar såklart mig också. Ingen ska behöva bli annorlunda behandlad på grund av att man har en annan hårfärg eller är besökare. Suck…
Tillslut kom vi i alla fall hem efter dalla dalla-byte i stan och vi duschade och gjorde iordning oss. Efter det gick vi in till stan med lite smutstvätt och lämnade det hos kemtvätten Mr White (kul namn tycker vi). Bredvid ligger Chris burger så vi tog vår lunch där innan vi gjorde lite ärenden. När vi gjorde dessa mötte vi en man som driver en butik och han berättade att han blivit rånad för någon vecka sedan. Rånarna hade tagit sig in i hans butik, pepparsprejat honom, misshandlat honom på kontoret och så rånat hans butik. Vi blev fruktansvärt ledsna och berörda när vi fick höra detta. En oskyldig, snäll man som kämpar med sin business och blir utsatt för det här. Det värsta är dock att det tanzaniska systemet verkligen inte funkar i dessa lägen. Han kan inte få ut något på försäkringen och han kan inte polisanmäla de som gjorde det på grund av att, som han förklarade, gör man det så blir man mördad. Det är ligor och organiserad kriminalitet det handlar om här. Det finns många fina, bra och saker med Tanzania men här har ni exempel på sådant som inte fungerar så bra.
Hursomhelst, vi tog en promenad till Coffee shop för att ta en kopp te och en kaka. Varje gång jag kommer dit tycker jag det blir så påtagligt att konkurrensen hårdnar i Moshi. För tre år sen var det i princip alltid fullt på Coffee shop med gäster men nu öppnar det allt fler västerländska caféer och restauranger. Vi hade i alla fall en lugn, härlig stund med te, kaka och en dagstidning på engelska. Innan vi gick hjälpte Linus personalen med deras trådlösa internet som KiliCom har installerat. Sedan gick vi till KiliCom där vi spenderade eftermiddagen och en bit av kvällen. Linus och Thomas håller på att fixa med en stor server som vi har skickat från Sverige. Kvällen var sedan lugn med hemlagad middag och film.
Nu är det Linus som bloggar igen. För att inte helt glömma vad vi gjort de senaste 4 dagarna så skriver jag en kort summering. Inga djupa funderingar om livet här inte… Det kanske kommer i något annat senare inlägg.
Söndag: 10 avsnitt av Heroes, en riktig slappardag. På eftermiddagen hjälpte vi Emma (en svensk volontär) som blivit rånad på sin dator och telefon. Måndag: Gym på morgonen, KiliCom på eftermiddagen Tisdag: Frukost på Union Coffee, möte med BCC på Uhuru Lutheran Hostel, hjälpa Thomas med server och möte med Ferdinand (vän till Emma), hjälpa Emanuel med datorn på KiliCom, skjuts hem på kvällen av Thomas Onsdag: Gym på morgonen, Möte med Elin (BCC) på Chrisburger, Linus på Agape på eftermiddagen
Idag är det Linus som skriver eftersom Jessica är upptagen med korsord. Mycket går på rutin numera. Därför skriver jag inte så mycket om morgonen och kvällen eftersom det är ungefär samma rutiner varje dag.
Onsdag: Förmiddagen och lunchen spenderades på Café Fifi där vi jobbade med hemsidorna mm. Efter lunch gick vi till KiliCom en stund, gjorde några ärenden i stan och åkte hem.
Torsdag: På förmiddagen åkte jag till en förskola en bit utanför Moshi. Jessica var hemma och fixade under tiden. Besöket på förskolan var givande och det kan bli ett bra tillskott till våra volontärplatser. Efter lunch så åkte jag och Thomas till Agape för att installera en färgskrivare. Elihaika fick en snabbkurs i hur man hanterar skrivaren och efteråt hade vi ett möte med Mr. Kessy.
Fredag: På morgonen tränade vi tillsammans. Efter att ha duschat och gjort oss i ordning så promenerade vi till Kilimanjaro Coffee Lounge där vi åt en tidig lunch. Vi fick tag på Kennedy som kom och plockade upp oss med bil. Vi åkte till Coffee Union och delade på en kaka och planerade ett möte med BCC. Vi åkte hem med Dalla Dalla och jag åkte direkt tillbaka till stan för att tillbringa eftermiddagen på KiliCom. Thomas och jag ägnade ett antal timmar åt servrarna innan jag åkte hem precis innan det blev mörkt.
Lördag: Förmiddagen gick åt för att ordna med en transport från PMU som kom fram till Moshi. Allt lastades av på KCMC så Thomas och jag var på plats och såg till att vi denna gång fick med oss allt som var vårt. Tidigare transporter med PMU så har vi förlorat mycket saker. Jessica och jag promenerade sedan in till Chris Burger där vi åt lunch tillsammans med Thomas. Vi handlade och åkte hem och hade en lugn eftermiddag och kväll hemma.
I söndags mötte vi upp min familj redan vid åtta på morgonen för att ta en frukost ute. Vi knallade in till Chris burger och åt chapati och ägg. De andra hade inte testat chapati förut så vi tänkte det kunde vara ett bra tillfälle att introducera dem till det.
Klockan 11 blev vi upphämtade av Rosmin och en chaufför och begav oss ut på landet för att hälsa på i en massajby. Det finns många massajer och massajbyar här och en del försöker göra business av det och tar inträde etc. men i och med att vi hade så bra kontakter fick vi åka till en äkta massajby. De var glada över att vi kom och vi fick titta in hur de både (lerhyddor utan el och vatten), kika på deras djur och så blev vi bjudna på te. Vi lämnade också över lite gåvor. Massaj”hövdingen” där hade fyra fruar och det var han som bestämde om vi fick ta kort på hans fruar etc och hur gåvorna skulle fördelas. De fick bland annat en stor påse med apelsiner, vilket gjorde att männen fick gå iväg eftersom män och kvinnor inte får äta tillsammans. Sammanfattningsvis kan man väl säga att sättet man lever i en massajby är så långt från vårt sätt att leva i Sverige som man kommer.
På kvällen hämtade Thomas upp oss alla och så åkte vi till ett ställe en bit utanför stan för att äta grillat kött. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi beställde in 4 kg kött på 6 personer…? Vi åt oss alla väldigt mätta i alla fall och vi hade en trevlig pratstund om ditten och datten.
Måndag
På måndag morgon åkte vi hela gänget med en taxi till vårt gym för att träna en timme. Senare åt vi lunch på Coffe shop (jag och Linus) och Deli Chez (de andra), shoppade lite souvenirer och på kvällen kom Thomas över en sväng för att spela UNO.
Tisdag
Tisdagen var sista dagen för familjen i Moshi och dagen blev lugn. Vi åt lunch på ett ställe nära KiliCom som kanske inte riktigt levde upp till förväntningarna. God mat men lång väntan, ganska dyrt och vissa rätter var väldigt små. Vid fem kom transporten till flygplatsen och jag och Linus bestämde oss för att åka med och lämna av familjen. På vägen hem kändes det lite tomt men vi tröstade oss med att titta på berget som syntes jättefint och även solnedgången…
Här kommer en sammanfattning från de senaste dagarna i Tanzania. Hoppas att alla er därute som läser min blogg tycker det är någorlunda intressant. Ofta är man lite trött när man skriver… 🙂
Tisdag
På tisdag morgon tog jag och Linus med min mamma och min pappa till gymmet borta vid Memoria och tränade medan Jonas istället tog en löptur utomhus. Senare på dagen gjorde vi lite souvenirshopping på våra favoritställen i Moshi. Jäklar vad skönt det är med butiker med skrivna priser, det här med att pruta och hålla på är inte direkt någon av oss som gillar… Och inte behöver det bli dyrare för att det är skrivna priser heller.
På Sempai fitness center
På väg hem i dalla dallan
På väg tillbaks efter en sväng på Shah industries
Onsdag
Klockan åtta på morgonen begav vi oss med vår guide och förare Victor till Tarangire national park för det första safaristoppet! I Tarangire fick vi se en massa härliga djur och framförallt fick vi se en massa elefanter. Tarangire är den nationalpark som har flest elefanter i Tanzania, ca 2500 stycken. Höjdpunkten på dagen måste ha varit den döda elefanten som några lejon hade dödat antagligen natten till onsdagen precis vid ett litet vattenhål. Inte nåt man får se på zoo i Sverige direkt… Det är så häftigt att vara på safari och se djuren i det vilda på riktigt. Efter några timmar i Tarangire åkte vi till Karatu där vi stannade över natten på en lodge.
Vår coola chaufför och guide Victor
Torsdag
Klockan fem var det dags för frukost innan vi en halvtimme senare begav oss till Ngorongoros gate som öppnade klockan 6. Det var kolsvart ute och man var inte jättepigg… Ngorongoro är en häftig krater med stora hjordar djur och här fick vi bland annat se ett 10-tal lejon. Vi lyckades också pricka in vårt besök i kratern med Tanzanias premiärministers besök där 😉 Efter några timmar i Ngorongoro och lunch där åkte vi en låååång bilresa hem till Moshi igen, tror det tog ungefär 6 timmar. Helt galet… Djuren vi har sett är elefanter, zebror, lejon, gnuer, apor, bufflar, olika fåglar, flodhästar, olika gaseller och impalas, strutsar, hyenor, vildsvin, giraffer m.m.
Tidig morgon…
Fredag
Igår gjorde vi ett besök till Agape learning center för att visa familjen det stället. Vi gick bland annat in i förskoleklassen som sen gick ut på gården och lekte. Då fick vi inte vara ifred riktigt, framförallt inte jag 🙂 Det är spännande med vita människor…
Lördag
Idag har vi varit tillsammans med Rosmin till Kishumundu waterfall som ligger på sluttningen på Kilimanjaro. Vi åkte först bil så långt upp det gick innan vi fick börja promenera. Vägen till vattenfallet är minst sagt slippery och snårig och det var egentligen ett under att ingen av oss dratta på rumpan mer än vad vi gjorde. Det hände bara en person och en gång, gissa vem…? Vattenfallet var i alla fall häftigt och värt mödan att ta sig dit (cirka en timme i varje riktning).
Här kommer en lite sammanfattning av de senaste dagarna!
Fredag: Det speciella som hände var att jag och Linus var på besök på Hostel Hoff som är en av boendena som vi har på vår hemsida och där volontärer kan bo under sin vistelse i Moshi. Det var ett trevligt ställe!
Lördagen: Inget speciellt hände… 🙂
Söndagen: Städdag! Vi spenderade förmiddagen med städning av huset och sen under dagen så förberedde vi inför min familjs ankomst till Kilimanjaro. Vi var på YMCA och hämtade ut nycklarna och så handlade vi lite på Nakumatt åt dom. Klockan sju begav vi oss äntligen till flygplatsen för att hämta upp min familj med vår safaribil. Efter en stunds väntan fick vi äntligen syn på dem så nu är dom i Afrika! Jätteroligt tycker vi såklart.
Idag: Linus och jag åkte tidigt till gymmet för att träna. Därefter åkte vi hem, duschade, åt frukost och begav oss till YMCA för att möte upp familjen. Vi visade bra vägar att löpträna på och sen begav vi oss in till stan där vi hann med att lämna vår tvätt, kika in på KiliCom, köpa vykort, äta lunch, fika och allmänt bara promenera i stan. Vi har gått väldigt mycket idag så nu är man rätt mör i benen… 🙂 Vi har också varit här i huset en stund på eftermiddagen och chillat och spelat spel.
Imorgon ska vi ta med hela gänget till gymmet och sen får vi se vad som händer…
Onsdagen börjades för min del med en sovmorgon till 9.30 innan det blev frukost och lite jobb här hemma innan vi vid lunch tog en promenad in till stan för att äta på Deli Chez. Linus och jag har haft som ett litet projekt den här veckan att testa en ny restaurang varje dag inför min familjs ankomst nästa vecka. Deli Chez hade i alla fall god mat och en sjuuuukt lång meny. De hade säkert 200 rätter och allt fanns tydligen tillgängligt… Kostnad? 50 kronor per rätt.
Linus rätt på Deli Chez. Någon kycklingröra med potatismos.
Efter lunchen gick vi förbi souvenirbutiken bredvid Coffee shop och köpte lite småsaker. De hade väldigt bra priser där och kvinnan som driver det var trevlig och tipsade oss om en annan souvenirbutik som hennes man drev. Både de här butikerna har skrivna priser och man slipper säljare som sliter och drar i en och framförallt slipper man pruta. SÅ skönt! På Coffee shop hittade vi även Thomas som har levererat wifi till dem.
Vi tog en promenad hem i det fina vädret med varsin glass i handen och hade en lugn eftermiddag och kväll hemma. Innan läggdags jobbade vi en del på våra hemsidor, dels vår nuvarande men också en ny som kommer att komma upp så småningom… En sida som jag jobbat med och som fick en ordentlig ansiktslyftning var Children of Destinys volontärsida. På det barnhemmet har vi nu två av våra volontärer som arbetar.
Idag efter en sväng på gymmet, frukost och lite arbete hemma gick vi in till restaurangen Fifi där vi inte hade varit tidigare. De erbjuder gratis internet där och vi slog oss ner med varsin cola light och några samosas och började jobba. Fifi visade sig vara en väldigt dyr restaurang (90:- för den dyraste rätten) men de hade god mat, bra service och bra internet. Vi blev kvar i 3 timmar och dagens lunch blev varsin sallad för ca 45 kronor styck.
Jobb på Fifi Restaurant
Efter lunchen tog vi en kort sväng upp till KiliCom innan vi promenerade hem. Väl hemma lämnade vi bara av våra saker och begav oss till frukt- och grönsaksmarknaden i Majengo, några hundra meter från där vi bor. Där köpte vi ägg, gurka, avokado, sötpotatis och kokosnöt. Här hemma har vi sedan kollat på film och lagat middag. Vi gjorde jättegoda köttbullar som vi åt med grönsaker. Nästa gång ska vi nog testa att göra hamburgare. Sen har jag också bett min mamma ta med tacokrydda så att vi kan käka mycket tacos.
Nu ska vi bänka oss framför datorn och påbörja säsong 3 av Heroes.
Här kommer en liten sammanfattning av de senaste dagarna. Det blir inte lika mycket text nu och vi tar inte lika mycket bilder, men vi har det bra ändå 🙂
I lördags gjorde jag och Linus en heldagsutflykt till grannstaden Arusha. Vi åkte på morgonen och kom hem på kvällen igen. I Arusha träffade vi Linus kompis Stephen, tillika Thomas kusin, och hängde med honom när han visade var han jobbade etc och så åt vi lunch med honom och hans kompisar (11 stycken blev vi, bara så där!). Vi var också på matbutiken Shoprite som är mycket bättre än alla affärer i Moshi tillsammans. Där finns nästan allt man kan tänka sig, som i Sverige. Vi kunde ju dock inte köpa några kyl- och frysvaror men vi fick med oss jordgubbar och scones bland annat. Vi var också på Masai market där det finns hur mycket souvenirer som helst. Det är dock ganska jobbigt där eftersom alla försäljare ropar och drar i en…
I söndags så var vi en hel del på KiliCom eftersom Linus behövde hjälpa Thomas med några saker. På eftermiddagen så kom Thomas och Jacque förbi med pianot som vi väntat på och högtalare. Allt kopplades in, reparerades och testades. Efter det åkte vi tillsammans till tomten där de bygger sitt hus. Det var ett väldigt stort hus som saknar tak, fönster och dörrar för att kunna bo där. Vi åkte en tur till marknaden i stan och handlade grönsaker innan vi fick skjuts hem igen.
Jacque och Thomas vid deras blivande hus
Igår hände det inte så mycket förutom att vi lunchade med en gammal kompis till Linus och hennes kille på The Coffee shop. Linus hade mycket att göra på KiliCom även denna dag så jag spenderade istället lite tid hemma på egen hand.
Slutligen så har vi idag bland annat lunchat på ett nytt ställe för oss, Kilimanjaro coffee lounge, med volontärerna Emma och Jegor. Även Linus vän Rosmin kom dit och gjorde oss sällskap. Vi pratade bland annat om att komma och besöka hans by samt göra en utflykt till ett vattenfall. Caféet var helt okej och maten var god men eftersom det var så mycket folk fick vi vänta över en timme på vår mat. Vi försöker testa lite nya lunchställen nu innan min familj kommer hit så vi har några bra ställen att gå till.
Hej, nu var det ett tag sen jag skrev här i bloggen så det får bli en sammanfattning av vad som har hänt. Att vi har ätit frukost på morgonen, gymmat och sett på film på kvällarna har ni väl förstått vid det här laget 🙂
Under veckan har jag varit förkyld men vi har ändå hunnit med att göra en del saker. Det har varit Elihaikas första vecka som manager på Agape internetcafé och Linus har hjälpt henne att komma igång.
I tisdags efter vi hade varit en sväng på Agape gick vi till Kiboroloni market och vi valde att ta en genväg vilket vi inte skulle ha gjort. Vi blev utsatta för en ficktjuv som tur nog inte lyckades stjäla något eftersom jag såg vad han höll på med. Men fan vad arg jag blev… Både jag och Linus skällde utan honom innan vi gick vidare.
Linus har också hunnit hjälpa Thomas en del på hans internetcafé med diverse saker. Bland annat en stor server som Linus skickat ner från Sverige och så hjälp att ta fram programvara till ett café i stan som ska börja erbjuda wifi. Det börjar förresten bli väldigt vanligt här med wifi på caféer och restauranger och också mobilt bredband. Bra för oss, men mindre bra för internetcaféerna.
Igår åkte vi till BCC (Buliding a Caring Community) som är en dagverksamhet för funktionsnedsatta barn. BCC har 11 center i och runt Moshi och vi besökte ett av dessa och pratade med prästen (BCC är kyrkligt) om möjligheter att skicka volontärer dit. Mitt under mötet dyker en person upp som visar sig vara svensk och jobbar som logoped på BCC. Senare under dagen mötte vi upp henne på Chris burger för en lunch där vi kunde berätta mer om våra respektive arbeten. BCC känns som en volontärplats där en volontär verkligen skulle kunna göra skillnad. Mer på tanzaniaprojektet.se inom kort!
Idag har vi utfört många små ärenden. Vi började med att gymma på morgonen, sen har vi betalat YMCA (skulle kunna skriva en uppsats om det, konstaterar att det inte funkar som i Sverige…), lämnat in vår tvätt (på en riktig tvätt den här gången), hjälpt Thomas på KiliCom, fått mina byxor lagade och så har Linus varit en sväng på Agape.
Imorgon ska jag och Linus för första gången på 3,5 veckor lämna Moshi och göra en dagsutflykt till Arusha som är grannstaden och Tanzanias näst största. Av säkerhetsskäl kommer vi åka med så lite värdesaker som möjligt så kameran lämnar vi nog hemma. I Arusha kommer vi främst åka till masai market (köpa lite souvenirer), Shoprite (stor matvarubutik) och träffa en kompis till Linus.
Idag vaknade jag upp av att jag hade jätteont i halsen ganska tidigt på morgonen. Försökte ignorera det men kände att jag behövde vatten och täcke eftersom det var så kallt. Jag hittade inget vid sängen och lyckades nog somna om ändå… Linus väckte mig sen när det var dags för frukost innan han rusade iväg till ett ärende i stan. Jag stannade kvar i huset och hann med en lugn morgon med både internetsurfande och bokläsning.
Vid klockan 10 kom Linus tillbaka hem och hade med sig Thomas. Vi tre åkte då till Moshi Upendo Health Center för att träffa föreståndaren där och ha ett volontärmöte. Det var vårt femte i ordningen och det första inom sjukvård. Efter mötet åkte jag och Linus tillbaka till huset och tog det lugnt en stund för att reda ut vad vi skulle göra med dagen. Jag har inte känt mig jättekry idag (småförkyld) så vi skippade gymmet och tog oss in med dalla dalla till Union coffee för lunch. Efter det förflyttade vi oss till KiliCom för några timmars arbete, sen en kort tur på Nakumatt och sen hem med taxi. Vi köpte faktiskt en våg på Nakumatt för att motivera oss till bättre träning och kost. Än så länge har vi inte riktigt kommit in i rutinen för det…
Här hemma har vi spenderat kvällen med att chilla, göra fruktsallad av vår sista frukt, laga och äta middag. Snart blir det som vanligt film och imorgon bär det av till gymmet på morgonen!
Den här helgen har varit väldigt lugn och det finns inte så jättemycket att berätta om. Inte speciellt många bilder har vi knäppt heller…
Igår morse kom Elihaika och Thomas över till vårt hus för ett Tanzaniaprojektetmöte. Tanken var att vi skulle ha vår kollega Maria med oss på Skype med tekniken här i Afrika var inte med oss riktigt så vi fick köra utan henne, tyvärr.
Efter mötet tog jag och Linus en lång pratstund och diskuterade Tanzaniaprojektet och vår vistelse här. Sedan gick vi in till stan för en lunch på Chris burger, hämtade ut pengar i bankomaten och tog en liten sväng på Nakumatt innan vi tog taxi hem med våra matvaror. Det var ungefär det som hände igår…
Vår fina dörrskylt som Msamy gjort
Idag var tanken (åter igen…) att vi skulle träna på gymmet så vi drog på oss träningskläder och gick till YMCA för att därifrån ta en taxi. När vi kom fram till Sempai fitness center visade sig dock att det var stängt på söndagar och vi fick snopet ta taxin tillbaka till stan igen… Vi bestämde oss istället för att byta om och åka in till Union Coffee för att ta frukost och arbeta med datorerna. Det var första gången vi var på Union Coffee men det var riktigt schysst. Vi tänkte att vi var tvungna att prova eftersom vi tidigare hade åkt förbi och blivit så snopna när vi såg att 95% av alla kunder var vita… Vad lockar turisterna?
Vi åt en jättegod frukost beståendes av scrambled eggs, bacon, toast och te. Sen använde vi deras trådlösa internet i 2 timmar med diverse jobb innan vi tog en promenad hem igen. På vägen hem stannande vi på några ställen. Det är så mycket lugnare att gå i Moshi town på söndagar eftersom det mesta är stängd och många är hemma. Vi köpte med oss film, strumpor och dricka på vägen tillbaka till huset.
Väl hemma igen har vi sett på film (Mr Popper’s pingviner) och Heroes (säsong 2 nu), lagat middag och bara tagit det lugnt.
Imorgon börjar en ny vecka (vi har förresten varit här i 3 veckor nu, och det är 2 veckor kvar till min familj kommer på besök) och vi har inget inplanerat förutom ett volontärmöte på ett sjukhus här i närheten. Det känns bra att man kan ta det mesta som det kommer och göra mycket när man känner för det (både jobb och andra saker). Vi har ändå pratat om att försöka få in som rutin att gymma varje morgon (förutom söndag då) och därefter unna oss frukost på något trevligt café. Då kan man också jobba med dator/internet i samma veva. Det är så mycket mer motiverande att jobba på ett mysigt café än här i huset eller på internetcafé.
Hej, idag är det Linus som skriver inlägget. Jag lät Jessica få sovmorgon och satt och jobbade med datorn under morgonen. Vi åt frukost på sängen och mitt under frukosten så kom grannen Emanuel och berättade att en olycka skett. Det var något rött klädesplagg som färgat av sig på andra kläder. Vi skulle kolla mer på vad som färgat och färgats senare när kläderna torkat.
Efter frukosten gick vi in till stan. På vägen stannade vi till hos Msamy som hade gjort klart vår fina skylt. När vi kollade upp skylten för några dagar sedan så visade det sig att han skrivit fel namn. Men nu hade han fått dit rätt namn. Vi hade inte jämna pengar så vi kom överens om att vi skulle hämta skylten och betala på vägen hem senare under dagen.
Vi hämtade ut pengar och gick sedan till KiliCom en kort visit. Därifrån promenerade vi vidare till polisen. Coffee shop, marknaden och supermarket. Sedan promenad tillbaka till KiliCom där vi lämnade det vi inhandlat. Vi gick tillsammans med Thomas till ett ställe i närheten där de serverade grillspett och kassawarot (typ som potatis). Jag hjälpte Thomas en stund på KiliCom innan vi påbörja promenaden hem igen.
Vi hämtade skylten som Msamy gjort och hade jämna pengar denna gång. Tvätten hade torkat så vi kunde hämta den. Vissa kläder var verkligen färgade av Jessicas nya byxor (mörkröda). Vissa saker var gula också vilket var lite konstigt… Vi ska kanske hitta ett annat sätt att få hjälp med tvätten framöver.
Jag tog en promenad till polisen medan Jessica jobbade med att vika och sortera tvätt. Vi har varit på två olika polisstationer vid tre olika tillfällen för att få tag i det papper som används när vi ska anmäla stökden av våra skor till försäkringsbolaget. Vid varje besök på polisstationerna så har de undrat om det ”bara är några skor som försvunnit”. Men eftersom det var nya skor och ganska dyra löparskor så har vi varit tvungna att göra polisrapport av stölden.
Vi lagade middag och har skrivit nya blogginlägg och valt ut bilder till dessa. Snart är vi ikapp i bloggen! Om en stund ska vi se på film! God natt från Afrika!
Idag var det gymmet på morgonen som gällde. Eftersom det inte va marknadsdag gick det inga dalla dalla till Memorial där gymmet ligger så vi fick ta taxi dit och hem. Tyvärr saknade båda taxichaufförerna växel så båda resorna blev dyrare än beräknat… Träningen var i alla fall bra och jag sprang som vanligt mina 5 km (lite snabbare varje gång) medan Linus powerwalkade. En rolig sak som hände när vi stod och väntade på taxin efter gymmet var ett litet barn som, när han fick syn på oss, blev jätterädd och inte vågade gå förbi oss med sin mamma. Han sa ”Mzungo” (viting) med stor rädsla i rösten. Stackarn… Vi blev tvungna att gå in på gymmet igen så han kunde gå förbi. Det är faktiskt andra gången ett barn har blivit rädd för oss här nere. Annars tycker (i alla fall de något större barnen) att det är roligt med vita människor och ropar ”mzungo!” med glädje 🙂
Efter att vi hade duschat och gjort iordning oss hemma tog vi en promenad in till stan och mötte upp Thomas vid banken CRDB för överlämning av lite pengar. Vädret var förresten helt fantastiskt, det var molnfritt och vi kunde beskåda Kilimanjaro. Thomas skjutsade oss till YMCA där vi hann ta en läsk innan vi mötte upp Elihaika och tog en taxi till barnhemmet Children of Destiny. Där hade vi avtalat möte med föreståndaren men hon var sen så vi hann träffa några av barnen så länge. Mötet gick sedan bra och Children of Destiny verkar vara en riktigt bra och seriös volontärplats. Efter mötet blev vi bjudna på mat och sedan tog vi taxi tillbaka till KiliCom.
Poolen på YMCA. Vem är inte sugen på att bada?
På Children of Destiny. Den här bilden är faktiskt fotad av 6-årige Samuel
Från KiliCom åkte vi till några ställen i stan för att kolla upp några mobiloperatörer för mobilt internet. Vårt internet har funkat lite sisådär och vi funderar därför på att byta operatör. Tyvärr kom vi precis efter stängningsdags till de flesta så det blev inget byte. Thomas skjutsade sedan hem oss till huset och vi bestämde att vi skulle äta middag tillsammans senare på restaurang.
När vi var hemma bestämde vi oss dock ganska snabbt att åka tillbaka in till stan igen för att fånga Kilimanjaro på bild. Vi lämnade därför bara datorn och tog dalla dalla in till KNCU, gick fem trappor upp och fotade. Att se Kilimanjaro i verkligheten är en häftig upplevelse och jag kommer nog aldrig vänja mig. Hela vyn ser overklig ut och så mycket häftigare i verkligheten än på bild.
Efter vårt fotande åkte vi hem i en tom dalla dalla (vi räknade ut att den egentligen inte var i ”trafik” men att de tyckte det var kul att plocka upp oss för att vi var vita. Många sådana saker händer här… Lite senare kom Thomas och hämtade upp oss och vi åkte till Uhuru hotel för att äta middag beståendes av grillat kött och lite sallad. Thomas rekommenderade ingefärste vilket jag var dum nog att hoppa på att testa. Det smakade inte alls gott… Maten var däremot jättegod 🙂 Under tiden vi satt där hann det under några få minuter bli strömavbrott och det blev verkligen helt kolsvart, och knäpptyst…
Kvällen spenderade vi sedan med att se Golden eye och sen tömsa så sött…
Hej bloggen! Här kommer dagens inlägg från Afrika.
Idag fick jag en sovmorgon och sov ända till kl 9 då Linus redan hade varit vaken i sisådär 4 timmar… Vid 9 åt vi frukost och vid 11 åkte vi till Kiboroloni för att därifrån ta dalla dalla till Kidia secondary school som ligger uppåt. Idag hade det regnat och den röda afrikanska sanden blir till väldigt hal lera så resan med dalla dalla blev sådär rolig. Vi kom i alla fall fram och tog oss till fots i den hala leran till skolan. Ingen idé att tänka på rena skor här inte…
Jäklar va halt det var i den här backen!
På Kidia hade vi ett möte med rektorn om volontärer i ungefär en timme innan det var dags att bege oss neråt igen. Dalla dalla går väldigt oregelbundet och medan vi väntade på att det kom någon gick vi någon/några kilometer till fots. Till slut valde vi att stanna till vid en liten kiosk där vi köpte vatten och jordnötter innan dalla dallan till slut kom förbi och vi kunde ta oss ner till Kiborolini igen. Då var klockan 15 och nästan en hel dag hade alltså gått åt till en timmas möte. Vi sa hej då till Elihaika som hade följt med oss och vi åkte till stan för att äta lunch, skriva ut papper på KiliCom och köpa antikli-salva (jäkla myggbett till att klia!). Vi tog sedan en taxi hem till vårt hus.
I väntan på dalla dalla
I dalla dallan
Eftermiddagen och kvällen har vi främst spenderat med att se på film och att blogga.
Imorgon ska vi gymma igen och sedan är det dags för ytterligare ett volontärmöte på barnhemmet Children of Destiny.
Linus här, ska försöka skriva lite om dagen som nu närmar sig sitt slut.
I morse gick jag upp tidigt som vanligt och satte mig vid datorn för att svara mejl, kolla Facebook och det vanliga. Idag var det löning så jag passade också på att betala lite räkningar etc. Vid 7-tiden hade jag också hunnit diska och göra lite frukost och väckte Jessica. Vi åt och åkte sedan till gymmet där vi tillbringade en knapp timme på var sitt löpband (även om Jessica är tydlig med att påpeka att jag bara använde löpbandet till powerwalk). Vi åkte direkt hem efter träningen. Vi använder i stort sett bara Dalla Dalla nu. Allt annat känns dyrt och vi har vant oss vid hur man tar sig dit vi vill med Dalla Dalla.
Väl hemma så gjorde vi oss i ordning för att åka till Kidia Secondary School. Men innan vi var klara så ringde rektorn och berättade att han hade ärenden i stan så att han inte skulle vara på plats på skolan idag. Vi bestämde därför att istället ses i stan senare under dagen när han var klar med sina ärenden.
Vi bestämde en ny mötesplats med Elihaika på KiliCom och bad även Victor att komma dit för att hämta $50 för hämtningen från flygplatsen. Vi promenerade in till stan.
Efter att ha pratat lite med Thomas så gick jag och Jessica tillsammans med Elihaika till en butik i närheten där vi kunde köpa toner till den skrivare som ska användas på Agape Internet Café. När vi kom tillbaka till KiliCom så var också Victor där som fick pengarna för hämtning från flygplatsen.
Sedan gick vi åt olika håll, Elikaika skulle försöka få tag på en kontaktperson på Kilimanjaro Hospital och vi behövde hitta hörlurar som inte lossnar när Jessica springer. Efter att ha besökt ett 10-tal små butiker som alla hade headset och hörlurar så hittade vi rätt modell som sitter kvar bättre än ”standard-lurarna” som kommer med iPod. Vi köpte dessa för 15.000 (ca 60 SEK). Vi får hoppas att de funkar nästa gång vi ska till gymmet (troligtvis på torsdag igen).
Vi åt lunch på buffé-stället i närheten av KiliCom tillsammans med Thomas. Efter en stund kom även Elihaika dit och vi åkte gemensamt till Agape med ett väldigt speciellt fordon (se bild nedan). Jag hjälpte Elihaika att installera tonern i skrivaren och vi gjorde upp en ”budget” för de kommande två åren (väldigt hypotetiskt med andra ord). Jessica jobbade med datorn och lyssnade på musik i de nya lurarna under tiden.
Vi tog en dalla dalla hem för att lämna lite saker men gick sedan direkt vidare till Upendo dispencary som ligger en kort promenad från där vi bor. Vi fick inte tag på deras VD men vi fick hennes nummer och vi lämnade lite material till hennes assistent som han skulle förmedla. Vi har börjat samla på oss en hel del bra kontakter, nu är det bara själva mötena som ska till.
En av dagens höjdpunkter var att Anael som bor i Dar Es Salaam med sin fru och sin dotter har kommit till Moshi bara för att träffa oss och vi mötte upp honom vid Majengo Police på vägen hem. Det var ett kärt återseende och vi satte oss i vardagsrummet och pratade i någon timma medans Jessica låg och vilade.
Anael åkte hem och vi lagade mat, mest micra upp gårdagens middag. Efter middagen så gjorde vi oss i ordning och låste in oss på rummet i sängen i skydd under myggnätet för att skriva dagbok och se film. Mötet med rektorn från Kidia blev alltså framskjutet en dag. TIA…
Idag steg jag upp klockan 7 på morgonen då jag blev väckt av Linus som hade gjort frukost beståendes av ägg, mörkt rostat bröd och te. Efter att vi hade ätit frukost och gjort iordning oss begav vi oss med dalla dalla till Kiboroloni som ligger cirka 10 minuter från vårt hus. Där mötte vi upp Elihaika och satte oss och väntade in dalla dalla som skulle ta oss uppåt men de går inte så ofta och tiden började rinna iväg (vi skulle vara där klockan 10) så tillslut fick vi ta en taxi. Taxin var i skicket att den inte skulle ha gått igenom en svensk besiktning för ens sisådär 10 år sen och vägarna var i ungefär samma skick. Gupp, gupp, gupp – men 15 minuter senare var vi framme, lite lätt illamående.
På Kolila mötte vi upp läraren Sia (som tillsammans med rektorn ska åka till Sverige i januari), biträdande rektor och efter en stund gick vi upp tillsammans till rektorns kontor. Där spenderade vi 1,5 timme med att berätta om Tanzaniaprojektet och tillsammans fylla i våra volontärformulär. Vi kom fram till att de behöver volontärer till att undervisa i datorkunskap, naturvetenskap, engelska och matematik (mer på hemsidan inom kort).
Efter att vi kikat runt på skolan och dess omgivning (jättefin miljö) ringde vi taxikillen som skjutsat oss upp och tog oss ner till Kiborolini igen. Där åt vi lunch beståendes av kitimoto (det grillade köttet) innan vi gick till Agape learning center och tittade på internetcaféet som nu Elihaika har börjat driva.
I taxin
Vid 15 var jag och Linus tillbaka i huset igen och tog det lugnt en stund innan vi promenerade in till stan passerandes souvenirbodarna här i närheten där Linus vän Msamy arbetar. Han är en fantastisk artist och målar jättefina tavlor. Vi bestämde oss för att lägga en beställning på en tavla/namnskylt till vårt hus med apor på. Vi får se hur det blir… När vi kommit in till stan tittade vi in på KiliCom och sa hej till Thomas. Thomas hade varit så snäll att han fixat betalningen av vår safari till vår guide och också tagit ut pengar från Linus och hans gemensamma konto för hotellkostnad för min familj och lite andra saker. Efter en liten runda på Nakumatt (haha, vi är jämt där…) gick vi hem igen, räknade pengar och lagade mat. Nu bloggar vi och ska snart titta på film.
2000 svenska kronor i tanzaniska shilling (största valören i sedlar är värd 40 SEK…!)
Imorgon ska vi åka till Kidia secondary school och besöka de och förhoppningsvis blir de en av våra nya samarbetspartners som vi kan skicka svenska volontärer till. Vi kommer antagligen också träffa Linus vän Anael och på morgonen ska vi till gymmet. Full rulle!
Jag slår ihop gårdagens inlägg och dagens eftersom jag inte skrev igår och att dagen idag inte finns jättemycket att berätta om.
Hursomhelst, igår morse väcktes jag med liten frukost (rostat bröd) på sängen. En stund senare åkte vi till gymmet för att träna. För första gången tog vi dalla dalla till gymmet vilket var en sådär trevlig upplevelse. Dalla dalla är en minibuss som i vanliga fall är avsedd för ca 10 passagerare men dom lyckas på något sätt klämma in 30 personer vilket gör att man står mer eller mindre på varandra. Inte vidare trafiksäkert men billigt, 400 TSH per person (ca 1,50 kr). På gymmet sprang jag 5 km och Linus powerwalkade och styrketränade lite. Vi både använde våra nya träningsskor som vi hade köpt dagen innan och båda paren var bra, inga skoskav 🙂 Efter träningen gick vi till Highway supermarket och handlade lite innan vi tog taxi hem (ca 14 kr).
Efter att vi hade duschat och gjort iordning oss tog vi en promenad in till stan. Vi bestämde oss för att äta lunch på KNCU (dessa förkortningar överallt…; YMCA, KCMC, CRDB…) vilket skulle visa sig var ett dåligt val. Av det som stod på menyn fanns typ en sak tillgängligt och det var friterad kyckling. ”Fine” tänkte vi (vi var ju hungriga efter träningen) och beställde det med ”säsongens grönsaker”. Vad vi fick? En friterad kycklingvinge var med en klick spenat. När vi hade tuggat i oss köttet som fanns på vingen skulle vi betala men vad inser vi då? Jo, att vi inte har tillräckligt med pengar vilket resulterar i att Linus får springa till bankomaten och jag får sitta kvar som ”säkerhet”. Tillslut kom Linus tillbaka och vi kunde betala och går över gatan för att köpa ”varmrätten”, vi köpte med oss samosas och kebab och gick upp till KiliCom och åt det.
Utsikt över Moshi
Efter lunchen tog vi en tur på stan för att uträtta lite ärenden. Vi köpte strumpor, grendosa, filmer, klänning och byxor till mig och lite matvaror på Nakumatt. Tillslut var sakerna att bära på rätt så tunga så från Nakumatt tog vi en taxi hem.
Eftermiddagen spenderade vi med True blood och vid halv sju kom Thomas och Jacqueline och hämtade upp oss för att ta oss med på middag. Eller ja, det var vi som hade initierat middagen men de fick bestämma restaurang. Det var faktiskt första gången sen vi kom hit som vi var ute när det var mörkt. Innan vi satte oss i bilen hann vi också hälsa på vår nya vakt som från och med nu är här varje natt mellan 18 och 07. Det känns väldigt bra men någonstans tycker jag synd om vakten. Shit, vilket tråkigt jobb det måste vara… All cred till honom (13 timmars arbetsskift!).
Middagen, ja. Vi åkte till en restaurang lite utanför Moshi där de serverade pizza och kinesiskt. Vi alla valde varsin pizza och pratade om allt möjligt. Bland annat pratade vi om skillnader mellan Sverige och Tanzania och om att kanske åka till Mombasa (Kenyas östkust) tillsammans. Efter middagen blev vi skjutsade hem och vi avverkade sista avsnittet på våra True Blood-dvd:er.
Idag, söndag, har varit en riktigt slappardag och vi har inte gjort speciellt mycket. Thomas kom över en stund på eftermiddagen för att diskutera servrar med Linus. Det blev senare en mycket god middag, nämligen tacos ala Afrika. Vi hittade för några dagar sen taco kit på Aleems så det blev nästintill ”svensk” tacos till middag med köttfärs, grönsaker och tacosås. Gott gott! (Taco betyder förresten ’rumpa’ på swahili…)
Nu ska vi snart se på film. Imorgon har vi en hektisk dag då vi ska besöka volontärplatser, gå till polisen, betala safarin och mycket annat. Jag och Linus ska också mer seriöst köra igång med LCHF igen. Mycket lite kolhydrater, inga mellanmål och inget småätande. Vi har varit lite slarviga den sista tiden så det ska bli skönt att ”rena kroppen” lite.
Nu är det Linus som gästbloggar igen. Jag vaknade idag som vanligt när böneutroparen satte igång vid 5-tiden. Efter att ha gjort frukost så väckte jag Jessica och efter frukosten så promenerade vi till YMCA och tog taxi därifrån till Memorial market.
Vi hade stämt träff med Elihaika klockan 9 och efter ett antal telefonsamtal så hittade vi varandra bland alla människor. Memorial market är en stor second hand marknad där man kan hitta det mesta. Vi gick runt och grävde i stora högar av skor under två timmar. Vi hittade riktigt bra skor för mellan 40 och 60 kronor per par. Jessica köpte sig nya löparskor och jag köpte ett par träningsskor och ett par ”vanliga” skor.
Efter marknaden så åkte vi till KiliCom där vi stannade en stund innan vi begav oss mot IndoTaliano som är en indisk och italiensk restaurang i stan. Vi var de enda restauranggästerna. Vi beställde varsin spaghetti carbonara dagen till ära.
Vi fick bråttom att gå hem eftersom vi bestämt mötestid från 13:30. När vi kom hem så hade Elihaika redan kommit och Thomas kom också strax efter oss. Vi hade ett två timmar långt möte där vi främst gick igenom formulären och gjorde en lista över vilka volontärplatser vi ska besöka.
Under kvällen så har vi bara slappat, sett på True Blood och ätit jordgubbsglass i brist på färska jordgubbar.
/Linus
Idag vaknade jag upp vid 7 av mig själv och gick in till vardagsrummet där Linus satt vid datorn och jobbade. Han går ju upp vid 5 varje dag, galning… Vi bestämde oss för att ha en lugn morgon med frukost och lite Tanzaniaprojektet-arbete. Vi bestämde också med Elihaika att hon skulle komma hit till huset runt 9.30 för att härifrån utgå till dagens händelser.
Strax innan 9.30 hade jag och Linus gjort i ordning oss. Vi skulle bara ta på oss skorna när Linus utbrister ”Var är skorna? Har du flyttat på dem?” varpå jag svarar ”Nej, har du?”. Det visade sig att 5 av våra 7 par skor som stod på vår veranda hade blivit STULNA under natten. Vi har en grind för vår veranda (se första dagens blogginlägg) och ingenting hade blivit uppbrutet så tjuvarna hade med nån lång pinne eller nåt lyckats peta ut de intressanta skoparen (de lämnade två av mina par men Linus blev av med alla sina). Självklart är det väldigt irriterande att våra skor är borta, framförallt våra träningsskor men det läskiga är ju att tryggheten har blivit stulen från oss. Någon har varit 2 meter från där vi sover på natten…
Hursomhelst, Linus fick låna ett par skor av vår hyresvärd och granne Emmanuel efter att vi en stund pratat om det som hänt och om säkerhet. Elihaika hade kommit till huset och vi gick tillsammans till stan där vi satte oss på Aroma café för att prata om internetcaféet som Elihaika ska börja driva. Efter mötet gick vi till KiliCom en stund för att sedan gå tillbaka hem igen och samla ihop lite dokument som skulle till en lärare på en skola här som ska åka till Sverige i januari. När hon hade fått sina papper gick jag och Linus till Chris burger och åt en lunch.
Senare på dagen åkte vi tillsammans med Thomas och Emmanuel till polisstationen här i närheten för att göra en rapport av stöld (mest för försäkringens skull). Det var en spännande upplevelse och polisstationen liknande mest ett skjul med ett kontor på insidan. Polisen skrev två sidor på swahili utifrån frågor som han ställde till oss. Efter polisbesöket tog vi dalla dalla in till stan för att leta reda på ett säkerhetsbolag varifrån vi kunde hyra en nattvakt. Tyvärr var det ganska sent på dagen och kontoren var stängda så vi fick klara oss utan vakt för natten… Kan ju tyckas löjligt att vi vill ha nattvakt bara för en skostöld men det är ju tryggheten som stulits ifrån oss och alla våra vänner och hyresvärd har varit väldigt förstående och hjälpande.
Idag är det jag, Linus, som gästbloggar igen. Om sanningen ska fram så skriver jag detta blogginlägg dag 11, så jag försöker komma ihåg vad vi gjorde igår…
Jag vaknade som vanligt av väckarklockan (böneutrop vid 05:00) och gick upp och svarade lite mejl och jobbade med datorn. Väckte sedan Jessica med rostat bröd på sängen. Vi gjorde oss i ordning och promenerade sedan till YMCA varifrån vi tog taxi till gymmet.
Vi gymmade i någon timma (sprang på löpband) och passade sedan på att handla lite på highway supermarket innan vi tog en taxi hem för att duscha och byta kläder.
Vi promenerade in till stan och mötte upp Thomas vid Nakumatt. Han körde oss runt i stan på några ärenden. Thomas hälsa är lite upp och ner just nu, han har haft tyfoidfeber mm. Tillbaka på KiliCom så träffade vi två volontärer som reser genom Danderyds församling och som jobbar med ett vattenprojekt i Cheqereni. Vi åt lunch med Thomas på ett buffé-ställe i närheten av KiliCom. Under lunchen så kom en annan volontär från Sverige fram, Frida, som har varit med och startat barnhemmet Simbas Footprints. Thomas gick tillbaka till KiliCom och Jacque bytte av honom. Vi satt och pratade en stund innan vi gick till posten för att skicka mina påskrivna anställningsavtal till Sverige med ”priority mail” som visade sig vara ganska dyrt (ca 100:-).
Vi promenerade till marknaden och köpte frukt och grönt och gick sedan till CoffeeShop där vi delade på en IceCream float som är en valfri läskedryck med en stor kula vaniljglass guppandes…
Vi promenerade tillslut hem och satte oss i sängen med datorn och jobbade med presentationsmaterialet för Tanzaniaprojektet, åt middag och somnade tidigt.
Idag kom vi igång relativt sent eftersom vi tog det lite lugnt på förmiddagen. Först vid 11 hade vi vårt första möte med vår safariguide för att mer exakt bestämma datum och kostnader för safari. I år kommer vi att åka på en två dagars safari till Tarangire national park och Ngorongoro Crater. Jag har inte varit i Tarangire förut och min familj som ska följa med har aldrig varit i någon av dem. Linus är så rutinerad att han varit i båda (det är ju trots allt hans 7:e resa till Tanzania).
Efter mötet med guiden tog vi oss in till KiliCom för att använda internet litegrann och sen begav vi oss tillsammans med Thomas till en restaurang för att äta kitimoto. Kitimoto är grillat fläskkött och det låter kanske inte så upphetsande men det är väldigt gott kryddat och de skär upp det i små bitar som man sedan doppar i lite salt och lite sås för att sedan äta det med händerna.
Tillbaks i stan gjorde vi lite småshopping innan vi promenerade hem igen. Här hemma har vi sedan bara tagit det lugnt, ätit middag och det vanliga. Våra kvällsrutiner har i stort sett exakt likadana ut sen vi kom hit men det blir lite så när det blir mörkt tidigt för varken jag eller Linus känner för att vara ute då.
Nu har vi varit här i en vecka och idag är det Linus som gästbloggar. Vi båda vaknade tidigt av böneutrop strax före 05:00. Jag valde att gå upp och sätta mig i vardagsrummet med datorn för att svara av lite mail och kolla facebook. Myggnätet som jag plockat bort från sängen satte jag upp i taket ovanför där jag satt så det blev ungefär som att tälta i vardagsrummet med datorn. Jag väckte Jessica vid halv åtta ungefär och vi åt frukost och gjorde oss i ordning för dagens arbete.
Vi började med en promenad till YMCA där vi kollade in rummen och bokade rum till Jessicas familj. Därefter mötte vi upp med de nyanlända volontärerna som vi stämt träff med där. Vi väntade in Elihaika också innan vi promenerade till KiliCom.
Rum på YMCA
Vi diskuterade boendealternativ för volontärerna och Margaret, ägaren av barnhemmet där de ska jobba, kom på besök och vi fick chansen att presentera oss. Därefter åkte Elihaika, Jessica och jag till Agape medan Margaret tog hand om volontärerna.
Thomas och volontärerna Emma och Jegor
Vi tog en taxi för att hinna och var tvungna att stanna till vid vårt hus för att hämta datorn. Under bara någon minut som jag lämnade Jessica och Elihaika i taxin för att hämta datorn så hann chauffören fria till Jessica och erbjöd mig 10 kossor om han fick behålla Jessica i Tanzania. Jag övervägde erbjudandet en kort stund innan jag beslöt mig för att behålla min käresta.
På Agape fick vi för första gången chans att testa vårt formulär för volontärplatser vilket fungerade riktigt bra. Mr. Kessy svarade på alla frågor vi hade under det ca två timmar långa mötet.
Vi åkte hem en kort vända (tog dalla-dalla för första gången denna resa), lämnade två påsar med smutskläder till grannen för tvättning. Vi promenerade en sista vända till stan för att äta lunch och handla innan vi låste in oss i huset och såg på film, åt middag och bloggade.
Söndag = vilodag. Jag tog en liten sovmorgon medan Linus fixade med datorer och annat och sen hade vi en lugn förmiddag där jag läste en bok och Linus satt vi datorn och så städade han lite. Vid halv två kom Thomas och hämtade upp oss med sin bil och vi styrde kosan mot ett hostel där de två svenska Tanzaniaprojektet-volontärerna precis hade anlänt. Thomas hade på morgonen varit och hämtat upp dem på flygplatsen så de var alldeles färska i stan. Volontärer som reser med oss får vanligtvis en rundtur i Moshi town av Thomas och idag fick jag och Linus för första gången vara med och se hur den går till. Vi tog först en hamburgare på Chris burger och sen tog vi bilen runt i stan för att sedan förflytta oss till fots.
När vi var hemma igen satte Linus igång projekt: byta myggnät. Det är inte riktigt så enkelt som det låter eftersom vi var tvungna att sätta upp nya krokar i taket etc… Sedan åt vi middag och nu bloggar jag som vanligt. En ganska lugn dag har det alltså varit. Moshi town är också mycket lugnare på söndagar eftersom många butiker och restauranger är stängda.
Jag körde på klänning idag
Installerar nytt myggnät
Så här ser det ut när jag skriver blogginläggen på kvällarna
Imorgon ska vi återigen möta upp volontärerna, och så ska vi ta ut pengar, åka till Agape Learning Center och testa formuläret vi gjorde klart igår och så är det dags att gymma igen.
Sådär, ja! Nu har vi varit och gymmat för första gången här. Imorse efter en väldigt lätt frukost tog vi en taxi till gymmet som ligger några kilometer härifrån. När vi kom fram hittade vi ingen som jobbade där så vi började helt enkelt träna på egen hand. Det var tomt på gymmet när vi kom men senare dök det upp någon enstaka till. Gymmet är litet men har flera olika typer av maskiner som löpband, crosstrainers, trampmaskiner, spinningcyklar och diverse maskiner för styrketräning. Jag körde 5 km jogging på löpbandet och Linus gjorde lite av varje. När vi var klara så betalade vi 5000 TSH var (ca 20 kr) som det kostade och tog en taxi tillbaka.
Under dagen har vi mest varit i huset och gjort lite av varje. Bland annat har vi arbetat på material och formulär som vi ska ha med oss när vi besöker våra samarbetspartners här i Moshi. I veckan som kommer ska vi testa det och sen kan vi förhoppningsvis börja använda det på riktigt. Lunch åt vi, för första gången sen vi kom hit, hemma (det blir vanligtvis grönsaker med något kött och rostat mörkt bröd som vi lagar här). Som jag skrev igår så hade vårt vatten tagit slut så idag fick vi Thomas att frakta 90 liter vatten till vårt hus. Jag tror vi klarar oss på det i 11 veckor? Thomas och hans fru har också servat oss med flera stolar och ny vattenkokare idag. Tack snälla!
På eftermiddagen tog vi oss en promenad in till Nakumatt för att köpa lite småsaker. Nu på kvällen har vi kollat på True blood och ätit middag. Imorgon är det söndag och då blir vi nog mest hemma arbetande med Tanzaniaprojektet och så måste vi nog städa. Jippi…
Chapati är något som jag har saknat sedan förra gången vi var här för 3 år sen. Det är ett bröd som är bakat på endast majsmjöl, vatten och salt och smakar jättegott. Idag bestämde vi oss därför för att äta frukost ”ute” och gick en liten morgonpromenad till Chris burger för att äta dessa indiska tunnbröd. Det smakade lika gott som jag kom ihåg det och till våra chapatin åt vi scrambled eggs som också kom med toastbröd. Inte så nyttig frukost alltså, men väldigt god. Annars äter vi ju hemma och steker ägg som vi äter med nån skiva mörkt bröd (så mörkt man kan få tag på här) med smör. Efter vår frukost knallade vi upp till KiliCom där jag äntligen kunde ladda upp lite dagboks-/blogginlägg och kika runt på internet.
Strax innan lunchtid gick jag och Linus till hotellet YMCA där vi frågade efter föreståndaren som vi fick träffa och presentera oss för. Det är på YMCA som våra grupper som reser via Tanzaniaprojektet bor och därför ville vi presentera oss. När vi hade lämnat henne gick vi oss satte oss i restaurangdelen och då kom en högre chef fram till oss och vi satt och pratade med honom också en stund. Han var jättetrevlig och erbjöd oss en liten rundvisning på hotellet vid senare tillfälle. Vid 12-tiden dök våra kollegor Thomas och Elihaika upp för lunchmöte, det första offiella här nere. Vi gick igenom lite dokument och hur vi ska lägga upp vårt arbete under vår resterande tid. Jag känner mig lite ivrig och vill komma igång men allt är ”pole pole” (swahili för långsamt) här nere så det tar en stund men vi går i alla fall framåt.
Efter lunchen gick jag och Linus in till marknaden där vi köpte gurka (3 för 4 kr), stora avokado (3 för 8 kr), aubergine (3 för 4 kr), tomater (6 för 4 kr) och apelsiner (5 för 4 kr). Det känns härligt att köpa grönsaker på det här sättet. Det är långt ifrån att plocka grönsakerna på Willys i en plastpåse, väga den, sätta en ettikett på den och blippa den. I alla fall om man självskannar som vi gör. Hursomhelst så var vi rätt trötta efter marknaden och tog vår första taxiresa för den här gången tillbaka till huset (8 kronor för 2 kilometer). Väl hemma så har vi nu äntligen fått vårt internet att fungera (dock ej telefonerna) men det går ju väldigt upp och ner med hastigheten. Vi har också fått låna ett bord att ha som arbetsbord så nu känns det som att vi kan börja jobba mer.
Kvällen har vi (som vanligt) spenderat med hemlagad middag, bloggskrivande och filmtittande. Imorgon ska vi (som jag skrivit typ varje dag, hehe) testa gymmet, försöka hitta ett kitimoto-ställe och arbeta med firman. Vattnet är slut också, så vi måste köpa mer…
Så där, ja. Nu sitter jag på KiliCom internetcafé och har laddat upp dagboks-/blogginlägg från våra första dagar här. Vi har fortfarande inget internet i huset vilket vi borde ha nu och fortfarande fungerar inte våra tanzanska telefonnummer.
Vi har det i alla fall väldigt bra här även om det mesta skiljer sig ganska mycket från Sverige men det är också det som är skönt. Huset vi bor i är väldigt enkelt. Vi lagar mat på gasspis, har ödlor som kryper på väggarna och när man duschar får man välja mellan varmvatten eller tryck i duschen. Helt underbart med andra ord 😉
Jag ska försöka uppdatera bloggen varje dag från och med nu och jag håller alla mina tummar för att internet i huset ska fungera snart.
Dagen började som vanligt med frukost innan jag och Linus fick skjuts in till stan av Emmanuel som vi hyr av och som bor i huset brevid oss. Vi blev avsläppta vid Clock Tower och gick en sväng på Nakumatt (fortfarande förvånad över hur lite man kommer ut med varje gång man är där) för att sen gå till marknaden som ligger en bit bort. Där köpte vi jordnötter och uträttade lite andra ärenden på vägen tillbaka. Bland annat tog vi fika på Coffe shop. Det blev en ganska kort runda i Moshi town idag men vi hann i alla fall förbi på stället man fixar mobilt internet. Väl hemma har vi försökt installera det men det vill inte funka vilket känns tråkigt. Nu känner man att man verkligen vill komma igång med bloggningen och andra saker som kräver internet. Som tur är finns det internetcafé och imorgon beger vi oss dit för att lägga in alla dagboks-/blogginlägg som jag/vi skrivit varje kväll.
Nakumatt
En liten del av KiliCom
Eftermiddagen har hur som helst varit lugn. Linus drog tillbaka till stan en sväng för att kolla upp internetet medan jag var kvar hemma och tog det lugnt. Vi har också hunnit med några avsnitt True blood, säsong 3 som jag tycker är väldigt bra och skiljer sig en del från tidigare säsonger. Nu står Linus och lagar middag på vår gasolgrill och jag ska gå för att hjälpa till. Imorgon väntar alltså internetcafé, men också Tanzaniaprojektetmöte på YMCA, en sväng på marknaden för att köpa grönsaker och förhoppningsvis en sväng på gymmet. Av nån anledningen äter vi mer onyttigt här än hemma…
Idag på förmiddagen åkte jag, Linus, Thomas och Elihaika en sväng med bil för att uträtta några ärenden. På söndag kommer två volontärer till Moshi som åker via oss/Tanzaniaprojektet så vi åkte till deras kommande boende, Christan Green Hostels samt deras volontärplats; barnhemmet The children of destiny som verkar vara ett bra sådant. På väg därifrån till Agape learning center passerade vi ett av få gym i Moshi där vi antagligen kommer att träna när vi är här. Tyvärr ligger det en bit ifrån där vi bor men det ska nog gå bra ändå 🙂 På Agape learning center träffade vi Mr Kessy som är manager och med honom diskuterade vi lite business. Från Agape åkte vi sen till KiliCom där vi träffade Victor från Planet guide safaris som ska arrangera vår safari som vi ska göra när min familj kommer ner hit om en månad (!). Det lutar mot Tarangire och Ngorongoro. Efter detta tog vi en lunch med Thomas och sen en liten shoppingtur innan vi gick tillbaka hem igen.
Gymmet
Möte på Agape Learning Centre
Väl hemma fick vi en liten överraskning i vårt kök då delar av fönsterkarmen hade rasat ner och dragit med sig två koppar som låg i tusen bitar över golvet. Även elen hade gått, vilket den gör då och då… Vi diskuterade hur vi skulle motionera här nere och vi har lite olika åsikter på den punkten. Jag vill gymma och Linus vill powerwalka i närheten. Den senare blev också det vi tränade idag. Vi tog en promenad/powerwalk/joggingtur på 5 km vilket kändes skönt även om det inte var så intenstivt (för mig, men Linus var helt slut). Imorgon eller övermorgon ska vi nog testa gymmet. Då slipper man nog också alla tusen blickar man får på sig. Tanzanierna är inte direkt typerna som är ute och springer, eller tränar överhuvudtaget 😉 Efter en skön dusch spelade vi lite spel, lagade mat (i mörkret, elavbrott), skrev det här inlägget och snart ska vi nog titta på något/några avsnitt av True Blood på vår dator.
Hemlagad mat
Imorgon får vi förhoppningsvis internet i huset och varsitt inhemskt telefonnummer. Då kommer jag/vi kunna vara mer aktiva här på bloggen och på Facebook och har större möjlighet att svara på e-post etc. Det kommer också bli lättare för oss att rent konkret kunna arbeta med Tanzaniaprojektet då vi får lättare tillgång till viktiga dokument vi behöver för att utföra arbete.
Klockan 9.50 måndag morgon landade vi på Kilimanjaro airport efter en lång flygresa med Qatar airways.Efter att ha fixat visum och hämtat vårt baggage blev vi upphämtade av våra vänner Thomas och Jacque. Det blev ett kärt återseende med dem och Kilimanjaro regionen när vi färdades i deras bil mot Moshi. Vi fick inte särskilt mycket sömn på planet och dygnet kändes därför omkastat. Vi åkte först till Chris Burger och ”fikade ala Africa” med te, samosa och kebab (läs friterad köttrulle). Efter vårt stopp där fick vi äntligen bli färdade till huset där vi nu bor. Vi blev glatt överraskade vid första intrycket och framförallt kändes området väldigt tryggt.
Vårt hus
Köket
Vi packade sen upp alla väskor och sorterade ut presenterna (de som kom med trots att vi var tvungna att rensa bort 15 kg i Sverige). Thomas kom tillbaka med bilen och hämtade upp oss. Vi körde hem till dem först för att hälsa på och överlämna lite presenter och sedan åkte vi till den nya matbutiken Nakumatt. Butiken fanns inte förra gången vi var i Moshi och vi trodde det skulle vara en välsorterad supermarket då det är en stor kedja i östra Afrika men det blev något av en besvikelse då den inte var det. Hur som helst hittade vi det mest nödvändiga och blev sen skjutsade till ett hotell utanför stan för god middag (grillat kött med sallad). Efter det åkte vi hem till huset för att se på film. Det blev läggdags tidigt eftersom vi bara hade sovit två timmar på planet. Tyvärr så verkar vi bo granne med en moské (jo, 90% är kristna) så det var bönutrop och därmed svårt att somna…
Thomas
Vid 5-tiden på morgonen började bönutropen igen, suck. Men nu var det även tuppar som gal och bilar och lastbilar som låter i närheten. Det kommer ta en stund innan man vänjer sig vid ljuden här vid huset, tror vi. Vi gick tillslut upp vid 8-tiden för att börja dagen med en god frukost beståendes av äggröra, smörgås, avokado och te. En stund efter frukosten tog vi en promenad in till stan och passerade då Majengo souvenirerna där Linus vän Msamy är konstnär. En annan vän vi träffade var Bosco som arbetar på internetcafét Pam. I stan var vi på Thomas & Linus internetcafé KiliCom, shoppade på marknaden och på supermarket. Innan vi gick tillbaka till huset åt vi lunch på en inhemsk restaurang (10:- för mat och 3:- för dricka) tillsammans med vår kollega Elihaika. Vi gick tillsammans tillbaka till huset där vi satte oss och diskuterade Elihaikas planer för framtiden. Elihaika fick också några presenter, bl.a. en kamera. Thomas kom på besök så vi satt och pratade med honom en stund också innan de åkte hem till sig. Vi var väldigt trötta då och la oss för att vila en stund innan vi ganska kom på att det snart skulle bli mörkt (det är kolsvart vid 19 här) och vi inte hade någon middag. Därför tog vi en promenad i närheten och det slutade med att vi köpte med oss samosas och kebab som vi sedan åt tillsammans med gurka och avokado. Till efterrätt blev det lite mango.
Nu ligger vi i sängen och skriver dagbok och lyssnar till bönutropen på främmande språk…
Så där ja. Dagen D är här och vi beger oss snart till Arlanda. Det har varit hektiska veckor och dagar nu på sistone så det ska bli skönt att komma på planet och få lite lugn och ro. Vi åker med Qatar airways för första gången vilket ska bli spännande. Det blir byte i Doha mitt i natten. Zzzz…
Precis som inför förra Tanzaniaresan har jag/vi fått en del frågor vilket är kul! Jag tänkte bara sammanställa de lite här i bloggen:
Vad ska du/ni göra i Tanzania?
Den här gången ska vi arbeta för vår firma Tanzaniaprojektet, som främst är inriktad på att hjälpa volontärer att hitta volontärplats och boende. Därför kommer vi att åka runt en hel del och besöka platser som redan idag är volontärplatser men även försöka knyta nya kontakter så vi får ett större och bredare ”sortiment”. Sen har ju jag även ansvaret för hemsidan och tänkte samla in mycket information och bilder som vi kan ha användning av på hemsidan. Sen ska vi såklart också hinna med att vara lite lediga och komma ner i varv också. Min familj kommer och hälsar på oss 1,5 vecka i juli och då ska vi bland annat åka på safari.
Hur länge ska du/ni vara borta?
12 veckor, alltså nästan 3 månader. Vi åker den 9 juni och kommer hem den 31 augusti.
Hur lång tid tar det att flyga?
Flygtiden (bortsett från byten) ligger på cirka 14 timmar. Det är ett byte i Doha, Qatar.
Vem ska du åka med?
Jag och Linus åker själva men kommer ha våra tanzaniska kollegor på plats att arbeta med.
Hur ska du/ni bo?
Vi har hyrt ett hus i Moshi med promenadavstånd in till stan.
Vad kostar resan?
Vi har fått våra flygbiljetter sponsrade av vår samarbetspartner Tranås resebyrå (tack!) men betalar allt annat själva. Dvs, boende, mat, transporter, alla kostnader i Sverige etc.
Hur har du/ni råd?
Förutom att vi har fått våra flygbiljetter sponsrade ska vi hyra ut vår lägenhet i andra hand vilket täcker upp en del av kostnaderna här i Sverige. Vi har sparat undan pengar i flera månader och det har inte varit en piece of cake men det ser ut som att allt kommer ordna sig ekonomiskt. Men vi har inte råd med något lyxliv…
Kommer du att sakna Sverige?
Ja! Förra gången vi åkte ner till Tanzania missade vi bara halva svenska sommaren men nu kommer vi att missa hela och det känns ju lite tråkigt såklart. Å andra sidan kommer det hur många andra somrar som helst. Förutom den svenska sommaren kommer jag att sakna vänner och familj, svensk mat och lite till.
Vilka förväntningar och förhoppningar har du på resan?
Jag hoppas och ska jobba för att vi får ihop en massa bra information och bilder att uppdatera hemsidan med. Sedan hoppas jag att vi lyckas knyta många nya och bra kontakter med tänkbara volontärplatser och förhoppningsvis också på områden vi inte har idag, som t.ex. djur och sjukvård. Jag hoppas också på att jag och Linus får mycket tid för varandra och kan hitta på roliga saker eller bara chilla.
Vilket språk pratar man i Tanzania?
Man pratar swahili och en massa stamspråk. Engelskan är också utbredd och pratas av de flesta. Den här gången kan jag mer swahili än förra gången jag var i Tanzania men inte så mycket som jag skulle vilja…
Kommer du att skriva någon resedagbok eller blogga under resan?
Ja, jag kommer att blogga här samt att samma inlägg också dyker upp på tanzaniaprojektet.se.
Hur kan man hålla kontakt med er?
Vi kommer att kolla vår mejl minst en gång om dagen samt ha tanzaniska mobilnummer som man kan nå oss på via sms eller telefonsamtal.
Idag är det exakt 2 veckor till jag och Linus flyttar ut från lägenheten och överlämnar den till våra hyresgäster från Skottland. Det känns väldigt lustigt att några andra ska bo i vårt hem i 3 månader även om jag tror att det kommer gå hur bra som helst. I helgen ska jag börja packa ner våra saker, både saker som ska i flyttkartonger och sånt som ska ner i resväskor. Helgen därpå blir det till att börja städa lägenheten, torka ut skåp och sådana tråkiga saker som man undviker i vanliga fall 😉
Det är som sagt mycket som ska fixas inför den här resan men jag och Linus har börjat i väldigt god tid med allting (t.ex. passen fixade vi för en månad sen) så vi räknar med att det inte blir så stressigt mot slutet. Linus har sin sista dag på jobbet imorgon och är alltså ledig i två veckor innan resan (fusk!). Jag har däremot inte min sista tenta förrän den 5 juni, alltså dagen innan vi ska flytta. Så kan det va…
Jag kommer sakna Hägernäs lite grann. Nära till vattnet (Rönningesjön och Östersjön), naturen, motorvägen och Stockholm. Allt på en gång!
Nu är det endast 3 veckor kvar (!) till jag och Linus åker till Tanzania. Resan har känts långt borta ganska länge (det har varit planerat i många månader) men nu börjar det kännas att det närmar sig. Det är en del kvar att fixa inför resan och framförallt så tar det mycket energi psykiskt. Jag har svårt att fokusera på studierna och när jag ska somna på kvällarna snurrar tankarna på rätt bra ibland. Det är ju ändå 3 månader i Tanzania med alla förberedelser, känslor och ekonomi som det innebär. Det börjar pirra lite i magen nu, snart är det dags! Kul, och läskigt, precis som jag hade förväntat mig 🙂
Om en månad åker Jessica och Linus på Tanzaniaprojektet till Moshi i Tanzania. Där ska vi arbeta med företaget i 3 månader i nära samarbete med våra kollegor Thomas och Elihaika. Våra förhoppningar är att stärka de kontakter vi redan har på plats och knyta nya kontakter för att kunna erbjuda volontärer och grupper fler och bättre valmöjligheter för en lyckad resa till Tanzania. Ni kommer att kunna följa vår resa här på tanzaniaprojektet.se.
Tro det eller ej men hela min familj kommer och hälsar på oss 1,5 vecka under vår 3 månaders vistelse i Tanzania. Jag hade inte alls förväntat mig detta, kanske att brorsan skulle komma ner men inte hela bunten. Det är såklart jättekul att dom vill och vågar åka till oss i ett U-land och inte bara på brorsans F1-resor… 😉
Idag har jag och Linus varit och vaccinerat oss på en vaccinationscentral i stan. Vi hade presentkort på CityVaccin egentligen som verkade väldigt schysst men det visade sig att de gått i konkurs och att ett annat ställe tagit över deras kunder. Som tur var kunde vi använda våra presentkort på det andra stället också men jag gillade inte det stället riktigt. Det kändes inte jätteseriöst och personalen verkade mest bara förvirrad. Jag tror till och med det var en praktikant som tog mina sprutor… Vi fick i alla fall våra vaccinationer som var mot tyfoidfeber, meningokocker och kolera för oss båda samt gula febern för Linus. Nu kan vi stryka ännu en sak på vår to-do-list 🙂
Om några veckor är det dags för mig och Linus att vaccinera oss inför Tanzaniaresan. För tre år sen när jag åkte till Tanzania för första gången fick jag ta en jäkla massa sprutor (tror kalaset landade på över 3000 kronor) medan Linus hade färre. I år får jag ta ta färre sprutor eftersom många av Linus vaccinationer har hunnit gå ut. Det var ju över 10 år sen nu som han åkte till Tanzania första gången! Så här har vi räknat ut det hela, så får vi se om det stämmer…
Sen ska man ju egentligen äta malariaprofylax under hela vistelsen men eftersom jag mådde så dåligt av det förra gången samt att Linus ändå fick malaria två gånger så kommer vi antagligen att skippa det den här gången. Jag slutade äta malariaprofylax mitt under vår vistelse där nere men var ändå frisk och Linus som gick på profylaxen fick det alltså ändå. Så ovärt…
Lite galet att Tanzania 2010 var min och Linus första gemensamma utomlandsresa. 7 veckor i ett U-land tillsammans när man varit ihop i ett halvår. Snacka om prövning!
Idag är det 2 månader kvar tills vårt plan lyfter till Tanzania. I och med att det blir mindre och mindre tid lägger vi allt mer tid på förberedelser. Idag har vi fått klart var vi ska bo från våra tanzaniska vänner som fixar åt oss. Vi ska hyra ett hus drygt en kilometer från centrala Moshi. Huset har två större rum, ett badrum och ett kök vilket känns alldeles lagom för oss. Priset? 1500 kronor i månaden. Det ska dessutom renoveras innan vi flyttar in.
Huset
Sedan har vi också fått reda på att vi bara kommer att behöva ha vanligt turistvisum under vår resa. I och med att vi inte kommer arbeta för något tanzaniskt företag eller organisation så räcker turistvisa vilket gör en stor skillnad ekonomiskt. Under vår resa kommer vi bara arbeta mot vår svenska firma Tanzaniaprojektet.
Inför Tanzaniaresan har jag och Linus tittat på en ny kamera eftersom ingen av våra gamla fungerar längre. Efter en massa tittande tror vi nu att vi har kommit fram till vad det blir. Det blir vår första systemkamera fast en kompakt sådan. Den verkar väldigt prisvärd 🙂 Tyvärr så är vår ekonomi riktigt illa den här månaden så den får vänta några veckor…
Det är minst sagt lite småfix hit och dit för att kunna åka till Tanzania i 3 månader. Det är nya pass som ska fixas, visum, vaccinationer att ta, uthyrning av lägenhet (ett stort projekt bara det) och en massa andra saker. Idag har jag tagit tag i att fixa med eftersändningen av vår post. Vi kommer inte att eftersända den ner till Afrika eftersom att vi inte litar fullt på postgången dit ner samt att det skulle bli väldigt mycket dyrare. Så nu blir det så att vår post kommer hamna hos Linus mamma i tre månader. 600 kronor kostade det, inte helt billigt alltså…
Den 24 april har vi tänkt fixa nya pass och den 5 maj vaccinera oss. Tjoho 😉
I år, 2013, firar Tanzaniaprojektet 10-årsjubileum. Tanzaniaprojektet grundades av vår VD Linus Dunkers 2003 och har genom åren hunnit med att starta upp och bidra i flertalet biståndsprojekt som barnhems- och skolprojekt, vattenförsörjningsprojekt, insamlingar, dokumentärfilm och sponsring av enskilda personer. Parallellt med detta har vi också hjälpt allt från enskilda volontärer till större grupper att arrangera sina resor till och i Tanzania. Med tiden har vi också gått från en enda person att driva firman till att vara fem medarbetare.
Från och med i år vill vi satsa mer än någonsin på våra ledord ”Vi hjälper dig att hjälpa” och vi håller just nu på att arbeta fram nya och tydligare riktlinjer för hur vi ska jobba med Tanzaniaprojektet. Tills vidare är Du såklart som vanligt välkommen att kontakta oss via forum eller telefon om du vill ha hjälp att arrangera din volontär- eller gruppresa till Tanzania.
För några veckor sedan bokades min och Linus resa till Tanzania. Vi åker den 9 juni (är framme den 10:e) och åker hem igen den 30 augusti (kommer hem den 31:a). Så vi är borta på äventyr i nästan 12 veckor. Förra gången vi åkte, vilket var sommaren 2010, var vi nere 7 veckor, varav 2 på Zanzibar så det här blir betydligt längre. Känns såklart lite läskigt men också väldigt spännande!
Vi kommer flyga med Quatar airways genom Tranås resebyrå.
Nu är det hög tid för oss som jobbar med Tanzaniaprojektet att presentera oss lite närmare. Vilka är vi? Tanzaniaprojektet grundades av Linus Dunkers själv och vi har nu växt och är fem medarbetare, tre i Sverige och två i Tanzania. Läs om oss på sidan firman eller klicka på bilden nedan.
Hösten kommer fort. Sommaren sveper förbi, ävenså dagarna och veckorna. Schemat blir utan ansträngning uppfyllt av tider. Men det är viktigt att stanna upp. Stanna upp och göra sig påmind om allt som vi har att vara tacksamma över. På så vis är jag glad att jag hade dessa sista ”Tanzania-dagar” kvar att skriva om (även om jag hade velat haft det klart för länge sedan, som jag utlovade…;-) hmm..). Men det var en god tid att stanna upp och minnas. Minnas sommaren och alla nya erfarenheter som jag nu fått i bagaget, alla nya minnen, kunskaper, insikter, lärdomar. Allt som gett mig en starkare rustning, och fler färdigheter.
Här nedan följer de sista dagarna i Tanzania (18-23). Kommer snart att lägga upp ”dagboken” om min Lapplandsvandring och lärdomarna jag fick av det gav mig, och tro mig, de var många! Nyckelord i nästa inlägg: regn, skratt, skav, bölder, helikopter, evakuering, vänner för livet. More to come! ;-D
Håller även tummarna för att jag snart kan få ihop ett litet galleri från båda resor!
TANZANIA Dag 18-23
Dag nr. 18 (Tors)
Det är dags för ännu ett ”send off party”. Klockan är halv elva på kvällen. Det är torsdag och frieriet skall slutligen infrias, ”firas & fruas” och musiken hörs högt och väl där det dansas och sjungs flera kilometer bort. Imorgon drar kortegerna igång i Moshi stad och runt runt åker de i rondellerna tills bilkön sträcker sig hela gatan ner till nästa rondell. Det sägs ”ja” så många gånger varje vecka att jag inte skulle bli förvånad om rollen som ”präst” är den mest arbetseffektiva titeln i Tanzania.
Vi kommer ibland in på de något känsliga och följaktligen korta diskussionerna om äktenskap när jag vistas här nere. Jag har flera gånger ställts frågan ”Why do you divorce so easily?!”. Min motfråga mitt i detta kulturella frågetecken brukar sedvanligt bli ”Why do you get married so easily…?”. Ibland mynnar frågorna ut i ytterligare reflektioner, ibland inte…
Det blev inget Namanga denna dag. Planerna gick inte i lås förrän på morgonsidan vilket innebar några timmar för sent. Lite naiv och envis som jag var, packade jag ändå ihop väskan, efter mitt telefonsamtal med barnhemmets föreståndare, och traskade raskt ned mot stan för att anordna resan och införskaffa bussbiljett. Jag blev starkt avrådd från att åka, pga timmen på dygnet, och det var bara att svälja viljan för ett tag, bevara energin och rikta om den i en mer konstruktiv riktning som matchade dagens förutsättningar. Jag började genast planera om och några telefonsamtal senare var en ny resplan etablerad, nya koordinater knappades in i min lilla tankeverkstad och bilen som skulle ta mig till destinationen bokad och tankad. Tankade även magen med lite energi, vilket gav huvudet det förmånliga drivet att få undan lite datorarbete innan avfärd. Mina godmodiga reskamrater, som gjorde denna dag av efterforskning möjlig, var Thomas (vid ratten) och Peter (en nyexaminerad college-student från Tanzania som ideellt arbetar för att stödja barn som lever i svåra familjeförhållanden). Dagens mål: undersöka skick och underhåll av ett vattenprojekt energidrivet av solceller, samt samla information och upplysningar om Peters projekt samt möjligheterna till assistans i form av volontärer, kunskap och resurser.
Torra grusvägar, angränsande till asfaltens trasiga kanter, ersattes av vidsträckta fält av högväxta, gröna plantage så långt ögat kunde nå. Området tillhör TPC, Tanzania plantation company, och innefattar stora ytor av mark där det odlas sockerrör och produceras tusentals ton av socker.
Första anhalten blev vattenprojektet.
Båda solpanelerna var dessvärre trasiga och pumpen fungerade inte. Jag försökte göra efterforskningar för att ta reda på vad som hänt och på så vis försöka leta efter reparationsmöjligheter, men svaren var få och bristfälliga. Knäppte många foton innan vi for vidare och klurade ivrigt efter på lösningar medan vi guppade vidare till nästa anhalt. Efter en lång stund på obefintliga vägar kom vi slutligen fram till ett stenhus som var nästintill färdigställt, men saknades el, vatten och några väggar. Peter använde ett av husets utrymmen som kontor och vi satte oss där för att gå igenom den bakomliggande historien till hans projekt samt hur vi tillsammans skulle kunna arbeta i framtiden. Peter fick idén när han gick i college för några år sedan. Han ville stödja barn som var mindre lyckligt lottade än han själv. Han började smått med att samla in små donationer från klasskamrater, vänner och bekanta varpå idén växte allt eftersom. Hans vision var att, med lärares hjälp från olika skolor, samla in information om de barn som hade det påtagligt besvärligt hemma. Vissa fick sällan mat, vissa hade inga föräldrar och var inneboende hos släktingar (varav många var i sin äldre dagar). Man kan se att han är känslomässigt engagerad i det han gör. Det lever, kommer till uttryck genom hans kroppsspråk, mimik, tonspelet i rösten. Jag satt en längre stund och lyssnade, reflekterade, tänkte. Vi bollade idéer, talade om utmaningarna som föreligger i uppgifter att ta emot volontärer, ävenså resurserna och möjligheterna det ger. Vi började snart tala ”samma språk”. Vi förstod varandra, bådas perspektiv. Det blev ett givande möte, många nya tankar, många omtolkningar av gamla tankar…
När vi ansåg oss vara klara med våra projekt-reflektioner gav vi oss av för att kika på ett hostel en bit därifrån. Det kändes lite lustigt. Ett hostel mitt ute i ingenstans, i ödemarken. Inte en enda gäst, bara tre personer som satt och drack läsk innanför grindarna. Rummen var dock i hyfsat gott skick och kostade inte mer än mellan 5-7,000 tsh per natt/pers att hyra (motsvarande ca 25-35 SEK).
För att få lite fler idéer till bättre byggnationer och installationer av solpaneler och vattenpumpar rullade vi vidare och stannade till vid en gigantisk vattenpump upplyft på stora järnhållare (varifrån vattnet går ut till olika pumpar). Det var väldigt intressant att studera hur de hade placerat och installerat pumpen och solpanelerna, vilket gav fart till nya tankar och idéer rörande framtida projekt…
Åter i Moshi stad började jakten på busstransport-möjligheter för min resa till Namanga. Ganska snart fick jag fatt i ett par alternativ, men ansåg att 25-35,000 tsh (125-175 SEK) enkelresa var lite för många mynt för detta lilla äventyr varpå jag till sist beslutade mig för att ta en av de mindre bussarna direkt från stationen. Dessa bussar går åker till Arusha där man får byta till en annan buss för att ta sig vidare till Namanga. De kostar dock inte mer 9,500 tsh enkelresa (47 SEK) och är (enligt mig) bekvämare att resa med, förutsatt att du inte behöver ha ”Mama Africa” med sina dryga 120 kg i knät förstås, till följd av att ”busspersonalen” försöker klämma in ytterligare 15 personer i den redan överfulla minibussen som knappt orkar rulla framåt på sina små hjul… Men lite sport måste det ändå få vara!
Hur som, planen var klar, Namanga väntade. Lite arbete på datorn och godis-shoping till barnen fick avrunda arbetsdagen och slå sin sista knut med lite middag (dagaa, avokado och grönsaker), en kalldusch, skriveri och spikmattan med favoritboken i högsta hugg. Klockan ställdes på 05:30, och laddningen inför den långa resan kunde börja.
Dag nr. 19 (Fredag)
Klockan ringde, kallduschen väntade (alltid en effektiv ”morgon kram”), packade väskan och promenerade ner till busstationen. Solen hade inte gått upp ännu, mörkret gjorde lite svårt att balansera fram på den ojämna marken, men den började lite blygt kika fram borta vid horisonten, solstrålarna började lite smått och försiktigt sträcka på sina långa vidsträckta armar och snart räckte de såpass långt att mina morgonfrusna armar kunde kännas vid dem.
Det måste vara det bästa som finns… Att få se solen vakna, och se hur den i sin tur väcker hela jorden och all det liv som finns på den.
Bussen for från Moshi kl 7:10 och kl 8:55 var jag framme i Arusha. Fick inte någon ”Mama Africa” i knät denna gången, men ackompanjerades istället av en tjej som på min högre sida kräktes som en matförgiftad griskulting. Jag ville räcka henne min vattenflaska men kunde inte få upp korken. Givetvis skulle korken gå sönder i just en sådan här situation… Tog upp min lilla fickkniv och försökte ”karva” upp den, vilket bara resulterade i att den började läcka på sidorna och jag fick sitta och balansera den i handen hela vägen till Arusha för att inte dränka ner resenärerna bredvid mig.
I Arusha mötte Emmanuels bror/systerson upp mig för att ge mig direktiv om vilken buss som gick vidare till Namanga. Det är högt tempo på bussplatsen och många ficktjuvar och liknande rör sig i just dessa kretsar. Höll hårt i väskan och gick vidare genom folkmassorna till nästa buss. Det tog en stund innan vi lämnade Arusha då bussarna inte åker förrän hela bussen är full, och därefter ska de tanka, men efter det (om alla fått sin växel och är nöjda och belåtna) så är man förhoppningsvis på vägen och håller sig även där resten av resan fram till nästa anhalt. Det gjorde vi. Resan gick bra och bussen var förvånansvärt bekväm. Lite trångt, men det är det alltid, och det är lite charmen med det hela också. Att resa runt i Tanzania… Resan tog ca 1,5 tim och runt 11-tiden var vi framme i Namanga. Det gick fortare, och lättare, än jag mindes sist jag reste samma rutt (för några år sedan) för att ta mig till Nairobi, Kenya. De hade sedan sist lagt om till en helt ny väg! En fin, slät asfaltsväg hade ersatt den tidigare ”krater”-grus-vägen. Jag hoppade av bussen innan den nådde hela vägen fram till Kenyas gräns. Stod i dammet och försökte finna ett ansikte som såg lika sökande ut som mitt eget. Det var tveklöst. Fram kom en man med det bredaste leendet jag hade sett på flera veckor. Två främlingar möttes, två vänner som inte ännu kände varandra. Men vänskap var det inte desto mindre. Vi pratade, promenerade och skrattade hela vägen till Centret. Det var varmt men vinden kylde huden gav balans till hettan i luften.
Väl framme vid Centret öppnade Emmanuel en trädörr och hänvisade mig att kliva in. Jag tog ett kliv fram och kikade in genom dörröppningen. Där satt en skara barn, stilla och prydligt i rad. Samma sekund som jag satte foten innanför tröskeln fylldes rummet med ett 40-tal starka, entusiastiska barnröster som alla, hjärtligt och osamstämmigt, gick upp i en gäll falsett. Ljudnivån dränkte orden de försökte tränga sig fram i sång-stormen med här och var kunde några engelska tappra ord urskiljas, och det var nog för att framkalla några tacksamma tillika ostyrbara glädjetårar.
Satte mig ner och försökte hålla tillbaka upplevelsen av hur rörd jag egentligen var, enbart för att inte upprepade gånger brista ut i gråt och skrämma barnen med min okontrollerbara glädje i mitt möte med dem. Över minnet jag alltid skulle bära med mig, över rösterna som fortfarande ekar i mitt huvud i skrivande stund. (Hoppas att snart kunna lägga upp en video på detta)
Barnen sjöng diverse låtar och visade sina engelska kunskaper varpå jag fick en grundlig tillbakablick återberättad av Emmanuel hur hela centret startade och vad som hänt fram till nutida läge.
Jag berättade lite för barnen om vem jag var och vad jag gjorde där. Där min swahili föll kort fick Emmanuel flika in och översätta min engelska. Barnen stirrade på mig med sina nyfikna, omättliga ögon, som snart sken upp ytterligare vid åsynen av godispåsarna som jag lyfte upp ur väskan. Ivriga, men någorlunda ordningssamma ställde de sig i en ”kö” trampade fort fram till godiset och nötterna på bordet. Kort därefter hade jag tre kärleksfulla små barn klistrade i mitt knä, varav en av dem inte kunde vika undan med blicken. Hon stirrade upp på mig med sina stora, glada, kisande bruna ögon. Det gick inte en lång stund innan tio händer lekte virvlade runt i mitt hår. Det är en av de mest fascinerande sakerna för barnen, det mjuka långa håret och den vita hyn. Man känner sig ibland som en sällsynt staty på ett museum, eller som en katt på ett dagis som alla bara måste klämma och känna på, och ibland dra lite för hårt i. Men man njuter bara, njuter och gläds åt deras nyfikenhet och bottenlösa charm.
Jag och Emmanuel fick en god pratstund och gick omkring på området för att tala om Centret, dess framtid och deras förhoppningar. Vi samlade ihop allesamman och med ett 20-tal barn hängande i mina armar marscherade vi mot Emmanuels hem för att äta lunch och träffa hans familj. Det hände igen….
Så mycket mat! Chapati, bönor, sallad, kött, avokado, gurka, kaffe… Det fylldes på, gång på gång.. Emmanuels underbara fru, Maria, hade ansträngt sig för att laga det mesta i afrikansk mat-väg och jag hade inte hjärtat att stoppa portionerna. Tills magen verkligen sa stopp det vill säga. Regel nr 1: ät allt, och ät upp allt. Ibland får man bara bita ihop och ta emot all kärlek, även om den ibland leder till magknip…
Efter maten påbörjade vi det ”grundliga” mötet, förde anteckningar och klurade tillsammans på olika lösningar för potentiella projekt och volontärarbete/mottagande. Barnen lekte med mitt hår och där satt vi, som en enda stor familj, och planerade inför framtiden.
Jag tog kort på alla i familjen samtidigt som de insisterade och försökte övertala mig att sova över. Men fler projekt väntade mitt besök och jag hade helt enkelt inte tiden att stanna. Promenerade ner till gränsen till Kenya, köpte lite vatten (med oskadad kork) och försökte hitta en lämplig ”Shuttle” (minibuss) som kunde ta mig tillbaka till Arusha och vidare till Moshi. Resan hem gick inte lika snabbt då polisen stannade oss fyra (!) gånger varav vi en av gångerna tvingades vända och åka tillbaka till gränsen och byta buss då föraren inte kunde uppvisa ett ”kvitto” på något som fanns i bagaget. Som sagt, lite sport i det hela…
Vi lämnade Namanga, kraftigt försenade, och solen började gå ner över Östafrikas torrmarker. Väl framme i Arusha vid 20:20 tog jag följe med en afrikansk kille som även han skulle till Moshi. Vi klämde oss förbi alla i folkmassorna och hittade slutligen den stora bussen till Dar es Salaam (den största staden i Tanzania) som passerar Moshi och busstationen där jag kunde kliva av. Guppade vid 20:30 vidare mot Moshi och försökte slappna av och fundera ut hur jag skulle ta mig hem till huset från stationen. Det är inte det säkraste att röra sig ensam under de mörka timmarna, än mindre när man är ljus och Europé. Satt hela resan lång och diskuterade livsfrågor med Manatrix, killen som bytte buss tillsammans med mig i Arusha. Det är det som jag älskar mest med att resa ensam. Alla människor man stöter på, får kontakt med, alla möten, historier, lärdomar, skratt, minnen. Jag finner att man är mer benägen att ta kontakt med främmande människor när man inte har någon annan att ”luta sig mot”, ingen i närheten som du känner. Man tvingas hela tiden att sträcka ut en hand, kommunicera, försöka förstå och kliva utanför sin ”comfort-zone”. Det gör mig lika lycklig varje gång…
Vi var framme i Moshi runt 22:30 och jag tog till min vanliga strategi, dvs. leta efter den äldsta taxi-gubben som finns i närheten. De kör mest försiktigt av dem alla, försöker oftast inte ta mer betalt än rimligt och oddsen för att något ”illa” skulle kunna hända är ganska minimala (och om det skulle hända så är jag troligtvis snabbare än gubben och kan springa därifrån). Strategin gick hem även denna gången. Hemma i huset stoppade jag om Lucy, gav henne en kall, blöt handduk, lite medicin, vatten och en kudde då hon till min hjärtesorg hade fått malaria. Det känns alltid värre att se andra blir sjuka och inget kunna göra, än att ligga där själv. Men hon kom snart lite bättre till ro och rätta och jag kunde vid midnatt hoppa i säng och låta dagens upplevelser få vaggas till sömns och finna sina platser i min glada minnes-bank.
Dag nr. 20 (Lördag)
Vaknade vid 7-snåret och klev upp för att mixa i ordning en frukost till Lucy: fruktsallad och kokt ägg blev resultatet, varpå jag tog mig an disken och insisterade att husets lilla sjukling skulle gå tillbaka till sängen för och fortsätta sitt tillfrisknande. Dock inte lätt med en 3- och 6-åring i hemmet.
Efter morgonens kalldusch packade jag illa kvickt ihop väskan för att bege mig till en område vid namn Machame tillsammans med Mr. Kennedy. Projekten jag ville besöka denna dagen var en skola och ett barnhem. Msufini Secondary School som drivs av Eva Kira är en privat skola som haft mycket erfarenhet av volontärer sedan innan,men som de senaste åren tyvärr haft ganska ont om dessa som resurs. Träffade dock en nyanländ amerikansk volontär som någon vecka tidigare kommit till skolan. Hon var väldigt nöjd med skolan och bemötandet, och inte minst det faktum att skolan bistod med gratis boende under hela hennes volontärvistelse. Hon skulle stanna och volontärarbeta på skolan i två år och uttryckte att hon snabbt funnit sig till ro och trivdes oerhört bra i den lite svalare miljön som råder i Machame (då det ligger på lite högre höjd än Moshi). Skolan är i störst behov av lärare inom ”Science”, ”Mathematics”, Physics”, ”Chemestry”, ”Accounting & Economics” och ”Sports & Arts”. Önskemålet är att volontärerna ska kunna stanna i ca 1 år men undantag finns om volontären i fråga arbetar med ett lite mer oberoende projekt inom ämnen såsom sport eller ”konst”. Skolan kan tillhandahålla med boende (på skolområdet) samt lunch, vilket väldigt få volontärplatser har möjlighet till. Arbetstiderna är förlagda mellan 08:15-16:00 och antalet elever på skolan når upp till en skara om 300 elever som alla bor på ett internat beläget i en byggnad bredvid skolan. I secondary school undervisas klasserna ”Form 1” till ”Form 5” och eleverna brukar vanligtvis vara i åldrarna 14-19 (om de inte ligger något år före eller efter). Området är svalt, grönt och omges av skog, växter och en fantastisk utsikt. Hela skolan är byggd i en brant lutning och på ”toppen av skolan” kan man se över trädtopparna och taken på skolbyggnaderna.
Efter mycket insamling av information for vi vidare till nästa projekt, barnhemmet. Det drivs av en församling och en grupp välutbildade nunnor som fått sin utbildning och kompetens i Tyskland. Inget barn är över 3 års ålder och varje åldersgrupp har ett eget hus. De små barnen under 1 år bor i ett hus, barnen över 1 år i huset bredvid och barnen över 2 år i huset längst bort. Faciliteterna är kliniskt rena, ävenså gräsmattan och grusplanen utanför där de ”äldre” barnen leker i gungorna. Jag och en av nunnorna med mest ansvar går igenom husen medan hon förklarar lugnt och metodiskt på vilket sätt de arbetar och hur barnhemmet är uppbyggt. Mr. Kennedy går inte in. Han stannar utanför, känner att det är för påfrestande att se alla barnen, alla utan familj, alla utan mor, far och tillhörighet. Jag känner det också. Känslan rör sig obehindrat runt som ett virus, och berör varje del av hjärtat. De ser så lyckliga ut, så ovetande. Jag vill ta med dem allihop, hålla dem i famnen och planera en stor jul. Men det är bra träning. Tung träning, men bra träning. ”Hur” kan man då kanske undra…? Jag ska förklara. För mig är det en ”tränings sak”, att vara medlidsam utan att låta känslorna ta över, utan att falla tillbaka i apati och tröstlöshet till följd av sympatins förlamande armar. Det är så lätt. Att bara stänga av, när det blir för mycket. Falla tillbaka i ledsnaden och låta den paralysera. När det känns som att man inget kan göra, den överväldigande känslan av maktlöshet. Men det är den ”lätta” vägen. Att falla ner i tröstlöshet och ledsnad över verklighetens rådande villkor resulterar i att man inte är till nytta för någon. Du gör ingen skillnad. Inte för dig själv, och inte för den som du är ”ledsen för”. Det suger energi. Tröstlösheten vill inte hjälpa, den orkar inte. Var medlidsam, känn allt som känns, men gå vidare. Hur kan jag hjälpa? Jag måste träna mig i att inte ”falla dit”. Jag stoppar mig någonstans på vägen och försöker se vad jag kan göra. Ingen kan göra ”allt”, men vi kan göra något. Det räcker.
Efter en stund på barnhemmet åkte vi efter lunch tillbaka till Moshi där jag hade ett långt möte med Elihaika, Tanzaniaprojektets nyaste tillskott. Telefonmöten och datorarbete fyllde snabbt eftermiddagens timmar, men lite ”toffel-shoping” hanns med det också efter jag följt Elihaika till busstationen för att se till att hon kom med på en buss till Arusha där hon höll till för tillfället efter avslutade studier på universitetet.
När mörkret lagt sig över Moshi tog jag mitt lagom dammiga och ofräsha ”jag” och satte mig på en pikipiki (mototcykel) för att hitta mig väg till en restaurang vid namn ”El Rancho” där jag skulle träffa Sybille, Sean och några svenskar för att äta middag. Och detta blev en historie för sig vill jag säga. En timme senare, efter en långtur i Afrikas skog tillsammans med den stackars pikipiki-föraren, hittade vägen till restaurangen och allt slutade med ett skratt och foto att minnas det vid. Föraren hade hållit så gott humör hela turen att jag hade inte hjärta att göra något annat än att ge honom några extra slantar för insatsen. Så, kl 21:00 på kvällen fick vi äntligen lite mat i våra tomma magar och alla var mätta och belåtna (och helskinnade).
Kom hem till huset med ett leende på läpparna, lade mig på spikmattan och läste några sidor i min bok innan ögonen föll ihop och sade god natt till dagen för att välkomna natten…
Dag nr. 21 (söndag)
Lite yoga och stretching fick inleda söndagen. Förkylningen och hostan hängde envist kvar men blev mest påtagligt när pulsen ökade till arbetsamma slag. Tog min Aloe Vera juice och åt frukost tillsammans med familjen, för att därefter hoppa in i duschen, packa väskan och åka ner till Kili Com med Thomas och förbereda resan till och dagen i Marangu och Kilimanjaro’s bergssluttning.
Målet var att åka vid lunchtid, men vi kom inte iväg förrän 14-tiden. Lunchen fick hållas till några köttbitar i bilen som jag, Emmanuel, William och Thomas delade på. Vi tog oss an den branta bestigningen upp till en liten by i Marangu-området och gick därifrån till fots för att nå fram till ett hus tillhörande en av de gamla bärarna som var delaktiga i en dokumentär, producerad av ”Ingenjörer och Naturvetare utan gränser” från Linköping, för ca 2 år sedan (bland dem var Linus Dunkers, grundare och VD för Tanzaniaprojektet). (Detta kan ni b la läsa mer om genom att följa denna länk: http://www.inug.se/linkoping/v%C3%A5ra-projekt/dokument%C3%A4ren/.)
Med mig hade jag ett utkast och en kopia av dokumentären som jag ville visa och överräcka. Efter en liten stunds traskande genom djungeln fick jag syn på honom, där han till synes satt förnöjsamt i sin trästol. Man kunde snabbt se spåren av hans liv. De slitna benen, den magra kroppen. Han log, lugn och fridsam. De små, erfarna ögonen var dimmiga, men sökande. De ingav en känsla av vishet, humor, tacksamhet. Hans smittsamma leende var stolt och brett, och visade ogenerat upp det lilla som fanns kvar av den osymmetriska tandraden.
Jag slogs av en otvetydig känsla av simpelhet, en påminnelse om glädjens enkelhet. Givetvis kvarstår det fortfarande saker som saknas, och som borde finnas, för t ex denna mannens totala välmående, men ändock log han. Så genuint, så obehindrat. Kan inte annat än att tänka på citet ”Someone else is happy, with less than what you have…”
Utan något behov av återhållsamhet eller övertalning, hade jag ett lika stort leende som det som stirrade rakt emot mig. Ansiktet uppvisade år av upplevelser, år av liv, år av arbete, år av minnen. Rynkorna bildade en charmig karta av en livshistoria. En livshistoria som jag inte ens kunde föreställa mig.
Vi förklarade vad som skett de senaste 2 åren sedan dokumentären filmades, och visade sedan upp den på min dator som jag ställde upp på en träpall framför honom. Han log hela tiden, jag log hela tiden. Hans hesa skratt väste av entusiasm. Vilket privilegium, att få vara där, att få dela ögonblicket.
Efter en stund gav vi oss iväg neråt igen då det var för långt att gå till de andra bärarna som inte kunde ta sig till platsen där vi var. Väl hemma var det tid för reflektion varpå jag och Thomas talade igenom dagen och resultatet av den, för att därefter fara in till stan och skingra tankarna en stund. Vi åkte förbi huset som skall bli hans och Jacque’s framtida hus, förhoppningsvis även med plats för volontärer. Denna dagens tankar började lägga sig, nya började formas. Svårt att förstå att tiden går så fort. Man lär sig aldrig. Hemresan till Sverige hägrade. Dagarna hade bara flugit förbi. Med känslan var bra, jag var redo att åka tillbaka hem igen. Jag hade förhoppningen men inte förväntningen att jag skulle få allt gjort under de få veckor som jag skulle vistas i Tanzania, men det blev gjort. Och det gjort med bra resultat. Kroppen började sakna rutinerna, träningen, böckerna, matlagningen (hur härligt det än är att alltid få lagad mat på kvällarna när man kliver innanför dörren…) och min egna säng. Men jag skulle komma att sakna resandet…människorna…alla nya möten…alla nya samtal…vädret… Stunden infann sig. När man känner sig ivrig, laddad, glad, tacksam. Det är bara att ta in…
Dag nr. 22 (måndag)
Vaknade pigg som en hyperaktiv lärka kl 06:00. Tog min Aloe Vera juice, ett glas mjölk och några nötter. Fann till mina stora förvåning Jaqcue i vardagsrummet där hon hoppade omkring och utförde sin nyfunna morgon träning!
Packade väskan och promenerade iväg till gymmet men stannade till vid Sybille’s hus för att släpa med henne och Sean för lite träning efter en kopp kaffe. Löpning, intervaller 20 min, samt intensiv rygg och magtränings samt lite massage (förstås!) blev kroppsarbetet som fick duga efter förkylningstider. Traskade hemåt igen, och den ömmande höften gjorde sig påmind men höll sig i skapligt skick den större delen av promenaden. Förmiddagen rusade illa kvick förbi och efter en dusch och promenad till stan väntade lite lunch och ett möte med Eva Kira, rektor för Msufini Secondary School i Machame som jag besökte under måndagen. Möte överträffade alla förväntningar och genererade många bra idéer förslag. Mycket datorarbete kvarstod därefter, mail som behövde besvaras, telefonsamtal som behövde ringas. Men en sak skulle in i schemas. Pedikyr! Jag som aldrig fått pedikyr i hela mitt 26 åriga liv var fast besluten att detta skulle bli dagen.
Priset för att få naglarna klippta, filade, tvättade och målade? 1,500 tsh , dvs. 6 svenska kronor. Det kallar jag billig pedikyr! Slå det om ni kan?!
Införskaffade det sista innan hemfärd, dvs. två par till av de skönaste tofflorna i världen (masai-skor). Kvällen spenderades med Sybille, Jean och gänget i deras hus för att mysa den sista kvällen i Moshi. Thomas och Jaqcue var på sjukhuset då Mr. Kennedys fru tyvärr hade insjuknat, men dock var på bättringsvägen. Kvällen blev dock allt som allt bra. En kväll att minnas. En kväll som värmer lågt efteråt, som en varm filt man kan ta fram när helst man känner sig lite frusen och behöver den.
Den blev även lite sen, vilket innebar att väl åter i huset igen återstod bara att snabbt planera sista kommande dagen, sova, och ladda.
23 (tisdag)
Vaknade tidigt och tog timmarna i akt genom att hoppa på en pikipiki för att ta mig till gymmet och avnjuta ett sista pass på gymmet innan hemfärd. På hemvägen tog jag vägarna förbi Sybille och Sean för ett hastigt sista ”hej då”, vilket inte riktigt gick enligt planerna och istället drogs ut och resulterade i lite morgon mys och en andra frukost. Men glad var jag för det!
Promenerade till Kili Com och pratade med Thomas för att därefter anordna transport till flygplatsen och äta sista lunchen på min favoritrestaurang (frukt och kyckling!). De sista timmarna gick av bara farten. Det fick bli en ”power-walk” hem till huset för att kasta sig in i kallduschen och slänga ner kläderna i väskan, pussa alla hej då och hoppa in i taxin. Det kändes ändå bra, som om det var dags. Dags att åka hem, dags att släppa taget för denna gången. Hem, reflektera, smälta, börja tänka om på nytt. Nya tag!
Alfred, taxi chauffören som körde mig till flygplatsen, var en äkta gestaltning av en glädjespridande liten pensionärs-ängel! Jag log den större delen av vår resa tillsammans och lämnade kvar alla pengar jag hade kvar hos honom. Önskade honom allt gott och lämnade efter mig en varm kram innan jag klev in på flygplatsen och började min resa tillbaka hem till Sverige.
Fick inte åka ”fint” hem ( ), men resan var minst sagt till belåtenhet och jag är otroligt nöjd över att fått erfara flygbolagets (Qatar Airways) standard i båda klasser. Det var utan tvekan det bästa flyg jag hittills rest med.
Men inte minst…..
Ett personligt STORT TACK går till vår samarbetspartner Tranås Resebyrå som hjälpte oss med denna resa och gjorde allt detta möjligt i år!
Och ett stort, hjärtligt tack går till alla er som följt denna blogg/resdagbok! Det har varit mitt innerliga nöje och privilegium att få dela denna resan med er.
Visste du att Tanzaniaprojektet startade redan 2003 som ett skolarbete? Sedan dess har vi växt och vi är idag fem personer som arbetar med Tanzaniaprojektet inom en rad olika områden. Vi är tre personer i Sverige och nu två personer i Tanzania tack vare vårt senaste tillskott Elihaika. Välkommen till oss!
Kl 07:15 på onsdagsmorgonen fällde planet ut landningsstöden, som för att förbereda mina fötter för sina första kliv, åter på svensk mark. Förra gången skakade kroppen ofrivilligt när mina ögon väl fick kontakt med Stockholms markytor, hundratals meter ovan. Jag var nervös, ängslig, lite rädd. Jag hade varit nere i Östafrika i ett halvår och jag visste inte hur väl jag skulle återanpassa mig till den moderna kulturen igen, efter ett liv i avskalad simpelhet. Det hade bara gått ett halvår, men det kändes som en evighet…
Från Tanzania till Sverige…
Denna gången var jag lugn, bekväm, tillfreds, tillitsfull. Jag var till fullo nöjd med min arbetsintensiva månad i Tanzania och kände mig redo att återvända hem, förväntansfull. Jag älskar att vara hemifrån, för allt det tillför när jag återvänder hem igen. Jag tror att vi många gånger behöver distans, fysiskt likaså psykiskt, för att kunna se våra världar med lite renare ögon. Bli en infallsvinkel rikare, lossa på cementerade ramar, frigöra medvetenheten för att föra den till pågående stund. Uppskatta rent, rinnande vatten, hela vägar, godhjärtade poliser, fungerande infrastruktur, mat på bordet, ett tak över huvudet. Tacksamheten fyller varje vrå i kroppen, och på vägen hem i bussen sitter jag bara och myser i min förnöjsamhet. Låter allt sjunka in, låter alla nya minnen få ta sig tid att finna sin plats, finna sin mening.
Jag har lite skriveri att färdigställa då tiden inte räckte till de sista dagarna innan hemfärd. Detta kommer dock inom kort, ävenså sammanfattningen av min vandring längs Kungsleden. Jo, jag vet… Den skulle kommit upp för otaliga veckor sedan (!), men, bättre sent än aldrig.. Ibland förlorar en plan sin plats, för att ge rum åt andra, mer brådskande…
Väl åter i Västerås, runt 10-tiden på förmiddagen, tog jag en uppfriskande promenad hem med min drygt 30 kg tunga packning. Skönt att få rasta benen en stund efter ett dygns resande, vilket till största delen blir en stillasittande historia. Väskorna slängdes in i bilen tillsammans med några rena tröjor, och inom kort var jag ute på E18 igen, för att rulla hem mot familjen och Värmlandsskogarna. Det är lugnt och tyst. Solen kikar fram efter några dagar av blygsam närvaro och värmer varsamt upp den friska och något kyliga luften. Igår kväll rullade träningen igång igen. Den underhålls alltid, men det blir givetvis annorlunda när man är utanför sina rutiner en längre tid. Kroppen är ivrig, rastlös, laddad. Den längtar tillbaka till en skarp form, obegränsad, explosiv och uthållig. Den längtar efter det dagliga ruset. Även mina tankar börjar arbeta febrilt, ambitiöst, överallt. De vill så mycket, brinner för så mycket. Mitt stundom bristande tålamod gör sig påmint och väcker min uppmärksamhet. Idag väntade därför ett kortare yogapass på morgonkvisten. Mentalträning varje dag. Mentalträning är nyckeln, nyckeln till allt. Min nyckel för att konstruktivt kunna tillgodogöra och använda mig av all den energi som glädjefyllda drömmar och mål alstrar i all sin välvilja. Ett steg i taget, för att varje steg ska kunna vara starkt, stadigt, välbalanserat och ett närmre målet. Mount Everest är givetvis toppen av min lista av mål. Jag håller fortfarande tummarna för 2014, men det kräver sina resurser. Stora sponsorer saknas fortfarande för att möjliggöra genomförandet inom de närmsta två åren, men resan är det viktiga. Toppen är viktig, men resan är viktigare, för utan resan finns ingen topp. Det är hela resan som är målet, och det kan inte tvingas fram, bara tålmodigt arbetas med. Fokus på utförande, snarare än det slutgiltiga resultatet.
Nu väntar intensiv träning på Vital Gym i min lilla hemstad Filipstad. Ett gym som jag önskar jag kunde ta med mig hem till Västerås. Old School is the best!
Idag kände jag mig lite piggare och fick för mig att göra lite frukost till Lucy och barnen, varpå jag fattade taget om några brödskivor och gjorde toast över gasolspisen. Pålägg? Mosad avokado och färska bananskivor! (En annan variant är jordnötssmör och skivad banan). Mumma! Lucy och barnen instämde med stor förtjusning, och Lucy förbannade mig (med ett leende) när hon fastslog att hon nu och för alltid blivit trollbunden till äta toast med avokado och banan till frukost. Jag skrattade och njöt av tanken att hon insett att det finns nyttigare alternativ att tillgå än friterad banan, friterat bröd och te med 1/3 socker.
Det blev ingen sedvanlig kalldusch denna morgon då allt vatten till allas vår förvåning försvann igår kväll. Det finge bli en hink-dusch, vilket jag inte hade något emot då jag fick använda min kreativa sida till att klura ut hur en halv hink vatten skulle räcka till att bada både kropp och hår. Måtte sett ut som en blek naken-struts där jag stod med rumpen rätt upp i vädret och huvudet nedstoppat i hinken på golvet.
Jag ville se om höften hade återhämtat sig något och beslutade mig för att ge den lite belastning genom att ta en promenad in till stan, hellre än att hoppa på en pikipiki vilket blivit nödlösningen den senaste tiden. Jag anlände, en glad som smärtfri fotresa senare, till centrum och det var dags att rulla igång med dagens arbete. Jag och Thomas for runt med bilen i Moshi under förmiddagen och besökte diverse Hostel’s, då jag behövde få en bättre överblick vad gällde platser, aktuella boendepriser och standard då det underlättar mitt arbete signifikant när jag hjälper volontärer att finna ett lämpligt boende nära de platser där de arbetar. Det blev en lyckad rundresa och jag blev på köpet även några foton rikare. Min favoritrestaurang i Moshi hade åter öppnat, efter att ha hållit stängt under högtiden ”Ramadan”, varpå mitt val av restaurang och maträtt inför dagens lunch blev ett löjligt enkelt sådant. Grillad kyckling och frukt, du ljuvliga kombination!
Arbete på datorn och telefonsamtal har nu fyllt min eftermiddag mer än väl, men huvudet knegar vidare och försöker febrilt pussla samman alla bitar som behöver falla på plats för att min ”plan” för resten av veckan skall hålla både tidsmässigt och resursmässigt. Tiden går skrämmande fort. På tisdag åker jag hem, om mindre än en vecka. Men det härliga med denna vistelsen har varit att jag så gott som, redan från dag ett, funnit mig hemmastadd och åter synkad med de kulturella noterna. Som om det inte var mer än ett ynka ögonblick sedan jag bodde här senast.
Imorgon väntar eventuellt ännu ett litet äventyr på fyra hjul, en bussresa till Namanga för att undersöka samarbetsmöjligheter med ett barnhem, beläget vid gränsen till Kenya. Bussresorna här nere brukar dock sällan bli en rak historia men jag hoppas, likt alltid, på det bästa.
Tröstande solkramar skickas till ert regniga Sverige!
Sång och gudstjänst på gården väckte mig till liv vid gryningen. Ett 50-tal fötter släpade förbi mitt fönster och bar morgontrötta kroppar till plaststolar som ställts ut på innergården. Frankie, vän och granne till familjen, hade mist sin far varför en morgongudstjänst skulle hålla i hans ära.
Lördagen kom inte med några friskare besked, tyvärr, men regn levererades i mängder och gjorde uppdraget att förlika sig med morgonens tystlåtna och oproduktiva planer någon enklare. Hals, näsa och huvud var inte riktigt med i matchen och resultatet blev en förmiddag i sängen, på spikmattan, med planeringsschemat inför kommande vecka, med snoken framför datorn, apatiskt underhållen av en amerikansk romantisk efterkrigsfilm. Rastlös och frustrerad må jag ha varit men insikten infann sig snart att det inte var någon idé att envisas, inte denna dag. En lönlös konflikt mellan huvud och kropp, missgynnande för dem båda. Acceptans, ladda om. Vid lunchtid hade jag blivit övertalad att följa med på en lite utflykt. Ingen större ansträngning krävdes dock av Emmanuel som uppmanat mig om saken, då destinationen råkade vara en av mina absoluta favoritplatser, Marangu. Området ligger i bergssluttningen till Mt. Kilimanjaro. Det är kallt. Jag virar halsduken ett extra varv kring den onda halsen, kryper upp och sjunker in i sätet bredvid Emmanuel, gör mig bekväm och njuter av alla välbekanta såväl som nya intryck och vyer som svischar förbi utanför mitt mörkbelagda fönster. Jag försöker fånga några av dem på bild, men alla de etthundra en miljoner fartgupp som lämpligt nog byggts på den vidsträckta vägen gör att många av dem inte riktigt fastnar. Jag kapitulerar för stunden, höjer volymen på stereon och tar ton tillsammans med Emmanuel, ogenerat, högt, glatt och illa.
När vi når Marangu har vi fortfarande en bit kvar. Vägen består mestadels av sten, jord och hål. Det går brant uppför, och brant nedför om man oförsiktigt skulle råka hamna utanför gruskanten… Stundom känns det som om jag befinner mig mer i luften ovanför sätet, snarare än sittandes i det. Nu är vi i bergen och djungeln, underbara bergen. Det är kyligt, fuktigt och molnigt. Vi anländer efter en tid vid ett trästaket och några stenhus där vi parkerar, och följer efter en dam bekant till Emmanuel en bit in i skogen där modern till Emmanuels kollega blir begraven. Vi skuttar över en liten å, rakt in i folkmassan. De har sänkt ner kroppen i jorden och inlett arbetet med att täcka den, samtidigt som en skara på omkring 10-15 personer fyller platsen med sina änglalika röster. De är fylliga, samstämmiga, kraftfulla, medlidsamma. Jag känner inte människan som nu lämnat jordelivet, vilket för en stund ger mig känslor av obehag, främlingskap, obehörighet. Jag känner mig plötsligt så olik alla andra, så felplacerad. Jag blir osäker, självcentrerad. Men känslorna och dess tillhörande tankar lägger sig snart och jag blir istället medlidsam och närvarande, som rösterna. Det handlar inte om mig. Jag blir som hypnotiserad av den brummande sången, av stunden, av alla tankar som stumma men närvarande reflekterar över de dyrbara ögonblick vi får dela med andra… Andra som är som vi… Jag tittade runt omkring mig, på de 80-tal ansikten som omringade mig. Ansiktsuttryck som manifesterade känslor som vi alla hade gemensamt… Nog kände jag mig fortfarande lite vilsen, men jag var vilsen bland vänner.
En timme och några hej och hej då senare väntar jag på Emmanuel i bilen och passar på, med fötterna tillfälligt på stilla jord, att fånga några bilder. Vi rullar nedför backarna, lite för fort vilket jag vänligen men bestämt påminner Emmanuel om, men tar oss tid att memorera resan vid ett vattenfall på vägen. Jag har inte ätit sedan frukost och lite halvsvajigt fumlar jag nedför stenarna och försöker fokusera för att inte ramla ner i vattnet. I bilen har Emmanuel en liten platt-tv som spelar upp musikvideos via en mp-3, och basen dånar från baksätet. Jag kan inte annat än att le åt ”män och deras leksaker”, om jag får utmärka det lite stereotypiska förstås… Hungrig, yr och med värk i de flesta kroppsdelar kom jag hem en bara för att vända på klacken och fara iväg till Mbuyuni, marknaden på andra sidan stan, tillsammans med Emmanuel. En vattenmelon á 3 kg: 2,000 tsh (8,5 SEK), en klase med små bananer á 12-15 st: 1,500 tsh (6 SEK), avokado 2 st stora: 1,500 tsh (6 SEK) inhandlades. Osaltade jordnötter funkar som en bra proteinkälla här nere, vilket vi fiskade upp på en Super Market på vägen, 400 g: 4,000 tsh (17 SEK). Vi åkte hemåt igen, jag med en god och förväntansfull aptit. Men den fick vänta ytterligare någon timme likaså min mage, då det blev ett oväntat besök hos Emmanuels familj som jag inte träffat sedan jag kom tillbaka till Tz. Magen glömdes snart bort och yrseln blev ett sekundärt problem då jag fick syn på familjens hund Bruno, och deras valp som de hämtat två dagar innan. Kunskapen om djur är minst sagt bristfällig i denna kultur, varför en snabbgenomgång om hundfoder, utfodringstider och skötsel tedde sig kanske olämpligt men inte desto mindre nödvändigt. Tur som jag hade var familjen mer än mottaglig för mina råd som oupphörligen och något okontrollerat hoppade ur min mun medan jag kände igenom valpens tänder, tassar och päls som var blöt, kall och smutsig. Min creme-vita tröja var inte längre så vit. Jag ville inte sätta ner honom i den lilla inhägnaden igen, det tog emot och armarna ville sig inte styras. Jag tröstade mig själv med argumentet att jag litade på Emmanuels omdöme och löfte att ställa i ordning en potentiell hundkoja som vi kikat på, samt bistå valpen med en varm filt och tillräckligt med rent vatten och lämpligt hundfoder. Återföreningen med Eema’s familj värmde gott och hjärtligt, och de välkomnande tillika hårda kramarna skapade känslor av ett andra hem. Lite dansinspirerande filmer höll tio trötta ögon vakna hemma i huset, inklusive mina egna. Thomas och Jacque var båda på bröllop, dock i olika städer. Det är fler bröllop i Moshi än jag har förmågan att komma ihåg. Varje helg far det runt otaliga korteger i rondellerna och genom stan, avskedsparty, bröllop, efterfest. Thomas erbjöd sig att hämta upp och ta med mig till det ena bröllopskalaset i Moshi, men ljudnivån från förra bröllopet jag närvarade på drogs sig till minnes och min något ömmande kropp och knopp genererade ett vänligt nekande till förmån för en fortsatt hemmakväll och ett tidigt möte med sängen.
Dag nr. 14 (sön)
Söndagsmorgonen var stillsam. Planerade, skrev, läste på trappen till innergården. Det var en mulen men något varmare dag. Tungt sjönk jag in i min bok som avhandlade tankar och reflektioner från Tibets nuvarande Dalai lama. Författaren var en amerikansk psykolog som, liksom jag, försökte komma i underfund med buddhisternas mystiska knep till lycka i denna virriga vardag. Jag ler lite smått åt människans benägenhet att sätta krokben för sig själv, det är ju egentligen så enkelt, men vi gör det så svårt. Lunchtid börjar närma sig och jag lägger för en stund boken åt sidan, hämtar min kamera och förevigar några ögonblick av barnen som leker på stengolvet och Lucy som med imponerande hastighet och precision trådar sönder en knippe spenat och morötter. Jag samlade ihop mina saker, tog en dusch och hoppade upp på en pikipiki lite längre ner på gatan för att möta upp Sybille och besöka hennes (och Fridas) barnhem, ”Simbas Footprints”. Vi tog en promenad med barnen till en liten uterestaurang i närheten för att bjuda allesamman på varsin dricka. Väl tillbaka på barnhemmet väntade en rundtur, lite information och foton. Blyga och fnissande försökte barnen lära känna mig, en okänd, vit filur på besök i deras hem, men det tog ingen lång stund innan alla högljutt talade i munnen på varandra och försökte enas om vilka händer som skulle få plats i mina. Regnet gjorde ett oväntat återbesök, varpå jag och Sybille krängde på oss två av barnens små regnjackor och satte kurs mot stan och Milan’s, en indisk restaurang, där vi skulle möta upp Yvonne, en vän från Tyskland. Läpparna brände, men magen var tacksam. Restaurangen ligger belägen mitt i stan och serverar endast vegetarisk mat, stark mat. Priserna är bra (34 SEK för 1,5 l vatten, en förrätt, huvudrätt och bröd) och det tar inte lång tid att få in maten på bordet. Mörkret infann sig och gjorde sällskap med det ihållande regnet. Taxi blev det självklara transportmedlet hem, där kudden väntade på ett huvud vars tankar hade svårt att stilla sig. Skrev, planerade och kysste spikmattan tills kroppen gick med på att checka ut för dagen
Dag nr. 15 (mån)
Ställde kl på 06:00, slog av klockan och vaknade till liv vid 7.15. Typiskt! Slängde illa kvick iväg ett sms till Sybille med information om att jag försovit mig. Vi skulle mötas på gymmet kl. 07.30, då jag ville göra en testrunda ev kroppen. Som tur var hade även hon försovit sig… Raskt på med kläderna, fylla på med några klunkar mjölk, ett par nötter och en bit papaya. Hoppade in i bilen, varpå Thomas körde mig till gymmet då även Jacque, Thomas fru, ville ta sig en titt på träningslokalerna. Jag erfar ett ökande antal afrikaner som berörs och väcks till medvetenhet vad gäller deras gängse förutsättningar och villkor för en god fysiska hälsa. Fler är ute och rör på sig, promenerar och springer, men allt fler har även utvecklat en villighet till nya lärdomar och kunskaper inom området näringslära och basen för en sund kosthållning. Progressionen må vara blygsam, men inte desto mindre betydelsefull i en kultur som marinerats i en okunnig röra av västerländskt socker och fett, där diabetes breder ut sig som en löpeld, som ett luftburet virus utan motstånd. Läkarna arbetar rutinmässigt med att amputera tusentals tår och fötter. Det är en epidemi som inte har några tankar på att bespara varken samhället eller dess individer från konsekvenserna av det oupplysta vägvalet. Val eller inte, resultatet blir detsamma, likaså verkligheten och behoven av åtgärder.
Tacksam för mina förhållandevis små hälsoproblem tog jag mig an löpbandet och väntade spänt på hur kroppen skulle reagera. Löpningen varade i 35 minuter och några kortare intervaller senare var kroppen fortfarande någorlunda hel, förutom höften som envisades med en svullen led som mer än gärna skickade retsamma smärtimpulser upp till mitt besvikna huvud. Tålamod, i massor. Övergick till min rehabiliterings- och magträning och avslutade med en promenad hem till huset.
Ägg och frukt, laddad på nytt. Smorde in de värkande kroppsdelarna med voltaren efter den sedvanliga kallduschen, vartefter jag tog sikte mot stan för ett lunchmöte med Thomas. Det blev lunch på ett nytt ställe (för mig) denna dag. En slags ”Food court” i närheten av busstationen inbegrep 14 olika luckor och små restauranger som tillsammans omringade ett mindre grönområde med ett antal bänkar, stolar och bord. Kostnaden för 1 skål med banan/köttsoppa, ett bit kyckling, grönsaker samt 1,5 l vatten: 4,500 tsh (19 SEK). På Kili Com väntade arbete på datorn, några telefonsamtal och koordination av kommande volontärer. Schemat för veckan reviderades och fastställdes, så gott det gick förstås då de flesta planer slutar i ren improvisation. Trots ovissheten som råder kring allt som ens är närheten av ett försök till en plan, så skänker det mer gåvor än det berövar. Nämligen närvaro. Insikten om ovanstående gör att stunderna måste tas till vara, levas och arbetas med och för där och då, när de faktiskt existerar. Inga illusionsgenererande planer om en garanterad framtida stund finns att tillgå, ingen ursäkt eller undantag för förgivettaganden. Du har här och nu, det är ditt verktyg, ditt enda.
Jag fick en stund att ta tillvara på, en stund på eftermiddagen med Mr, Kennedy som jag fångade illa kvickt. Vi hade några ”planer” tillsammans som jag gärna ville genomföra denna veckan, och utsikterna var goda men förhoppningarna låga. Hoppas på det bästa men förvänta det värsta. Hur som, vi diskuterade samman ett ”önskeschema” och hoppades på det bästa. Vidare improvisation skapade en möjlighet att fara till andra sidan Moshi senare på eftermiddagen för ett möte med Mama Msamaria, en dam som driver ett center för gatubarn vid namn ”Msamaria”. Det blev ett minst sagt lyckat och informativt möte vilket skänkte lycka till eftermiddagens arbete. Guldkant på denna dag blev det än mer när vi vände bilen för att rulla tillbaka till Kili Com. Med andra ord ett lyckosamt bevittnande av Mt. Kilimanjaros majestätiska framträdande i solnedgången, likt inget annat jag hittills sett med egna ögon. Det går knappt att vända bort blicken, det är för mycket att ta in, etsa in i hornhinnan, sätta ord på. Det värmer ändå från själen upp till leendet som är omöjligt att sudda bort. Likt ett barn studsar jag tillbaka in i bilen för att ivrigt visa Thomas det ögonblick som jag lyckats fånga i min lilla tekniska manick, han ser lika löjligt lycklig ut som jag själv och följer upp med en beslutsam uppmaning ”You have to give me that picture!”.
Central Market fick ett litet besök av oss efter mörkret krupit in i Moshi’s alla små hörn och gator, och kvällens fångst blev en kasse med frukt av blandade sorter samt en flaska Aloe Vera Juice som införskaffades i en liten Super Market i närheten, i hopp om att det skulle gynna en något friskare framtid, helst inom kort. Hemma i huset väntade det sedvanliga: dusch, middag, planering och skriveri. Sista dosen av antibiotika fick äntligen avverkas men förbättringarna var inte särskilt märkbara, tack vare en förkylning som ansåg sig vara ett lämpligt substitut för sin vän ”infektionen” som förhoppningsvis sagt adjöken för denna gång. Ett ordentligt skratt fick jag dock i samma stund som jag tankspridd stod och borstade mina tänder i hallen. Ut ur barnens rum, som ligger intill mitt, kliver Lucy med en plastbit i handen, liknande ett mindre Lego-tillbehör. Hon håller med utsträckt hand fram den och ser på mig med en utmattad min innan hon brister ut i skratt. Humphrey, Thomas 3-åriga son, hade för kojs skulle stoppat upp biten i fråga långt upp i näsan, tydligen lite för långt då han inte fick ut den igen varpå han började gråta och Lucy tvingades gräva fram den, tack och lov med ett lyckat resultat. Det var kvällens bravader. Täppt och ont i näsa, hals och öron lade jag mitt tvåbenta åbäke i sängen, åter igen medicinerad med lite smärtlindrande, och hoppades på en feberfri natt. God natt, adjö och god morgon till nästa utmaning.
Dag nr. 16 (tis)
Man vet aldrig vilket paradis som väntar bakom hörnet…
Jag vaknade, fortfarande risig och oattraktiv. Klev upp och började arbetet på datorn med detsamma, samtidigt som jag satte ner ändan på spikmattan och intog min frukost. Två pigga och nyfikna barn surrade som små högljudda flugor på båda sidor om mitt huvud men jag hann inte mycket göra innan Lucy lade märke till morgonens kortväxta monster, och stängde in dem i rummet intill. Lite tystnad mjukade upp mitt tålamod och gav välbehövlig energi till fokus. Tanken var att få undan allt datorarbete under förmiddagen för att frigöra eftermiddagens timmar som skulle nyttjas till en tur upp i bergen tillsammans med Mr. Kennedy. Destinationen var Fukeeni, en liten by där Mr. Kennedy för omkring 7 år sedan startade ett mejeri vilket genererade inte bara utveckling, men även jobbtillfällen, inkomst och kunskap till lokalbefolkning. Med lite improvisation och frigjord tid expanderade vi våra utflyktsplaner som sattes i verket innan lunchtid och hjulen styrdes målmedvetet mot bergen, Fukeeni och ytterligare en destination 3,000 meter över havet, mitt nya paradis Fyueni.
Efter vi lämnat huvudvägen som leder mot Dar es Salaam, började luften bli friskare, renare, lättare att andas. Träden blev allt flera och snart var jag äntligen tillbaka i min djungel, i bergen. Den guppiga resan kompenserades mer än tillräckligt av den fantastiska utsikten som gränslöst bredde ut sig om båda sidor av den smala, krokiga grusvägen. Det började bli långt ner till den närmsta, platta marken. Vägen blev allt smalare, brantare. Jag måste sett ut som ett barn på julafton. Jag tittade åt höger, vänster, höger, rakt fram, vänster igen…. Bilfärden började kännas som karusell i mina försök att hinna se allt som passerade våra fönster. Träd, blommor, mönsterformade plantage, fantastiska branta, grönbeklädda stup, berg, vattenfall… Obegränsade mängder av naturens skönhet lekte framför mina ögon, mängder i större omfattning än jag kunde förmå mitt sinne att ta in. Vi anlände till Fukeeni och mejeriet där jag fick en rundtur av det tre våning höga huset som tillhör områdets församling, samt en mycket uppskattad, informativ och lärorik lektion av arbetarna i mejeriet. Ett mellanmål senare åkte vi vidare och klättrade med våra fyra starka hjul högre upp i bergen bland lera, stenar, gropar och branta stup. Jag litar på Kennedy’s körning. Han må blivit lite till åren, men han kan dessa vägar bättre än någon annan. Han rattar, gasar och bromsar så kontrollerat han kan. Vi fortsätter tills vägen tar slut, och vi hamnar på vad jag tror är Afrikas näst vackraste tak (dvs. en värdig andra plats efter första platsen, en titel som fortfarande hålls av Uhuru Peak, toppen av Mt. Kilimanjaro). Vi går till fots uppför den sista, korta och hyfsat torra backen. I backens slut ligger en skola, nästintill färdigställd efter många år av arbete, byggnation och transportering av material. Det är en ”Governmental Secondary School” där lokalbefolkningen kan låta sina barn få sin utbildning. Dessa ansträngningar möjliggör mycket, och däribland två fantastiska fördelar: utveckling och utbildning inom landsbygdssamhällen. Det medför tillgänglig utbildning, men även en sådan utan krav på förflyttning in till städerna. Jag strosar runt, lycklig, imponerad, överväldigad, hoppfull. Jag snurrar 360 grader fler gånger än mitt balanssinne klarar av. Det känns som om jag stirrar på ett foto, ett foto med ett oändligt djup. Ett djup som jag försvinner in i och inte kan förmå mig själv att greppa. Jag är tvungen att stå där ett tag, för att låta det sjunka in, låta det finna en permanent plats i minnet, i lyckokistan. Kennedy ser mycket väl hur jag trivs, känslomässigt bosatt mig på kullen, men tvingas så småningom påminna mig att det börjar bli dags att påbörja resan ner, tillbaka till lägre höjder. Det tar emot, men jag tar mina sista foton, släpper taget och håller istället i känslan av tacksamhet. Tacksamheten över att fått sett denna plats, fått lämnat några fotspår efter mig, kanske för att någon gång få följa dem tillbaka, eller bara för att återfinnas och glädjas åt i minnet och känslan.
Skolan är ett mycket möjligt projekt för volontärer som vill undervisa i engelska och kärnämnen. Möjligheter till boende finns i närheten och det skall enligt uppgift inte vara längre än 40 min promenad ner till huvudvägen, varifrån daladala kan användas som transportmedel in till Moshi. Vi stannar till en kort stund på vägen nedför backarna för att kika på kaffeplantagen i området och två nya gästhus som är under konstruktion. Vi fortsätter vidare och befinner oss snart tillbaka på mejeriet i Fukeeni där en underbar lunch väntar på oss: avokado, gurka, makande och spenat. Jag njuter av varje tugga, varje minut. Jag och Kennedy låter tankarna flyta iväg och vi börjar reflektera över kulturer, utbildning, fostran, lycka, den materiella världen och våra likheter. Jag känner mig lyckligt lottad, mer än jag kan uttrycka i skrift. Medan Kennedy går runt till några familjer, för att bistå med rådgivning, sätter jag mig på balkongen på andra våningen och nyttjar den tysta stunden till några yoga- och andningsövningar i solen. Omkring en timme senare rullar vi vidare, ner mot Moshi och Kili Com. Lite arbete kvarstår, men är nu i skrivande stund avverkat och slutfört. En underbar dag. Ett underbart, nyupptäckt litet paradis, med nya möjligheter.
1 tim yoga, spikmatta, kalldusch, chai-te och promenad till stan inledde förstås dagen, en rutin jag nu börjat bli riktigt bekväm med. Mycket administrativt arbete avverkades under förmiddagen, mail såväl som rapporter men även några telefonsamtal. Ett telefonsamtal tillägnades dock min far, och då det blir relativt korta återkopplingar till familjen när man befinner sig här nere blir de desto mer betydelsefulla. Efter lunch tillsammans med två vänner, desamma som bjöd mig på middag tidigare under veckan, tog jag en pikipiki in till centrum för att ge mig ut på en liten sko-jakt då jag ville köpa ett par sandaler som lokalbefolkningen tillverkar av bildäck, och som man vanligen ser på masaiernas fötter. Billiga, lätta och drar ingen onödig uppmärksamhet till sig. Att smälta in här nere är ingen lätt uppgift, men man gör så gott man kan. En farbror gick med på att tillverka ett par och ha dem klara tills nästa dag. Kostnaden? 3,000 Tsh, vilket motsvarar omkring 13 svenska kronor. Billig och bra shoppingdag! Strosade runt i stan och tog vägarna förbi ”Central Market” där man kan finna det mesta. Det säljer allt från frukt, grönsaker, kött och fisk till kläder, skor, köksredskap, väskor och diverse förnödenheter. Det gäller givetvis att förhandla, och det underlättar något om man kan göra det på swahili. Dagaa (torkad småfisk), magimbi (en sorts potatis) samt en knippe små bananer införskaffades och jag hann precis fram till ett café, ”The Coffee Shop”, innan det oväntade regnet började falla. Det är ovanligt att det kommer regn vid den här tiden då det brukar hålla sig inom ramarna för de två regnperioderna, en längre som sträcker sig mellan april-juni och en kortare som brukar hålla i omkring 1 månad och infalla någon gång mellan oktober-november. Jag var inte den enda som var förvånad över detta. Bredvid mig satt en läkare från ett stort sjukhus i Moshi, KCMC, och vi såg på varandra med likvärdiga blickar, frågande och förundrade över skyfallet. Jag beställde en kaffe och fick lite arbete undanstökat men det tog inte en lång stund innan jag och läkaren pratade mer än vi arbetade och där satt vi, tillsammans reflekterande över kulturer, vädret och livet i allmänhet. Det är häftigt med möten. Ibland blir det så påtagligt att livet inte består av något annat. Varje dag ett nytt möte, ett möte med en ny människa, eller bara ett nytt möte med dig själv.
Då skyfallet inte ville ge med sig, och sakta började tränga in i dynorna som prydde utemöblerna vi satt på, beslutade vi oss för att fortsätta med dagens göromål. Vi sprang så fort benen förmådde och hoppade in i läkarens bil, varpå jag tog snålskjuts upp till Thom’s internetcafé, Kili Com. Lite skriveri väntade och jag var åter tillbaka i huset runt 20-tiden på kvällen. Trött men nöjd med dagen gick jag efter en kalldusch till sängs och såg fram emot den stundande födelsedagen, som för första gången skulle firas i Tanzania.
Många tankar av betydelse gästade mitt huvud denna dag, mycket reflektion och eftertanke. Det blir lite djupare, en påföljd av en något mer stillsam dag i jämförelse med de tidigare. Djupet nådde ner till mål och meningsfullhet, hur svårt detta är att uppnå utan stöd och samarbete, men hur lätta dessa villkor är att förtränga. Jag blir påmind i mina möten. Människor påminner mig, och i våra möten rycker de upp mina gamla, tradiga, entoniga rötter som gärna förblir i det bekväma, cementerade i singularis och det jag redan finner tryggt och bekant. De väcker min nyfikenhet till liv. Otaliga möten, stunder med vänner, och vänner jag ännu inte känner (med andra ord ‘främlingar’), fyller mina dagar här nere. Stunder av intryck, genomslag och påverkan. Stunder präglade av utmaning, tillit och samarbete. Osäkerhet och tvivel fyller gärna tomrummet som ovissheten skapar, ovissheten i mötet och samspelet med människor. Men vi måste våga samarbeta, ta oss förbi ovissheten, förlita oss till varandra, ge och ta emot stöd, våga göra varandra gott, våga chansa och våga förbli nyfikna. Det är en daglig utmaning för mig, och kanske för många, att klippa banden och den västerländska kulturella benägenheten som ständigt vill fästa mig till ett alltför individualiserat liv, och som separerar mig från det gemensamma. Det är så lätt hänt. Men mitt arbete, min nyfikenhet och mina samarbeten med alla dessa människor drar mig tillbaka till ruta 1, återkopplar mig till det underbara i det delade och skänker mig stödet och en än större förmåga att skapa meningsfulla, klara mål. Mål för mig och andra i min närhet. Mål med stöd i samarbetet, mål som växer.
Dag nr. 6
Happy b-day to me! Barnen sjöng med stor ansträngning och entusiasm den engelska versionen ”happy birthday” på morgonkvisten, och på vilket bättre sätt kan man vakna?
Frukost ala kick-start och givetvis ett första besök på gymmet tillsammans med Sean och Sybille! Ett ryggpass och intervall/crosstrainer-pass senare var jag tillbaka i mitt ”kompletta gamla skinn”. Utforskade lite nya, roliga maskiner som jag fann på gymmet. Bland annat en ”balans-maskin” och en slags massage-maskin (som vi använde i Europa på 40-talet). Back to basics! Mellan 9-13 var det bara ”me-time” på gymmet som gällde. Underbar födelsedag….=D En 45 min promenad hem åtföljdes av lunch (makande och dagaa) hemma i huset, en kalldusch samt ett överraskande och glatt telefonsamtal av käre far som gratulerade på födelsedagen. En promenad till stan och lite arbete på Kili Com kunde inte undvikas, men avslutades med en liten belöning i form av skoshopping. Min egna lilla födelsedagspresent. Skulle hämta mina masai-skor som jag beställt från dagen innan men då farbror-skomakare inte kunde återfinnas på plats så fick det bli ett annat par istället.
Av en slump träffade jag på två svenskar som bestigit Mount Kilimanjaro dagen innan, och som nästkommande dag skulle fortsätta sitt tajta schema med ett 1-dags safari i Arusha. Åter på Kili Com planerades födelsedagskvällen och kosan styrde därefter mot stan där jag mötte upp Sybille och Sean för middag, vilket skulle komma att bestå av grillad kyckling, banan och Kilimanjaro öl. En gammal taxi-farbror skjutsade hem mig i sin taxi vid 22-tiden för fjuttiga 13 kronor (3,000 Tsh) vilket jag fann minst sagt överkomligt. Trött och glad vaggade jag genom hemmets dörr och somnade med ett tungt huvud på kudden.
Dag nr. 7 (söndag)
Första dagen som jag inte ställde väckarklockan. Klev upp vid 8-tiden och fick håret borstat av barnen där jag nyvaken satt i solen på innergårdens stentrapp. Söndag är den lokala vilodagen. Hela familjen var hemma och vi åt gemensam frukost, magimbi, te och korv (åt ingen korv…). Barnen och dada åkte till kyrkan medan Thom och Jacque for till marknaden för att köpa lite mat och annat. Ovant att huset var så tyst. Allt var stilla. Jag lade mig på spikmattan och skrev ikapp lite på datorn.
Det var väldigt fint väder men tröttheten slog mig denna dag. Bestämde mig att göra något av dagen, varpå jag packade ihop mina saker och tog en promenad en bit bort för att hoppa på en pikipiki och fara upp till ett hotell vid namn Impala, där det finns en pool som får brukas för en kostnad om 5,000 tsh (dygt 20 svenska kronor). Köpte med en grillad mihindi (majskolv) på vägen och toppade min lilla picknick med lite frukt vid poolen. Mötte upp Sybille och Sean som också var i behov av en vilodag. En gemensam, välbehövlig vilodag. Där låg vi och guppade omkring till 16-tiden på eftermiddagen, lagom mätta, stekta och belåtna. Mötte upp med en annan vän, Emmanuel, som tog med mig på en lite försenad födelsedagsdrink (sockerfri juice…) och därefter en lika försenad men inte mindre uppskattad födelsedagsmiddag. Grillat kött och banan såklart! Mätt och magen spänd som ett uppstoppat djur rullade vi hemåt, varpå jag slocknade som en klubbad säl kl 22 på kvällen.
Dag nr. 8
Steg upp vid 06:20, bytte om till träningskläder och fick skjuts av Thom till gymmet. Ett bröstpass och lite rehab senare tillsammans med Sybille och Sean väntade en 30 min promenad in till stan och Kili Com. Denna dag skulle jag och Thom ge oss iväg vid 10.30 tiden för att resten av förmiddagen och eftermiddagen besöka olika volontärplatser i Moshi, men som man erfarit otaliga gånger innan så blir det inte riktigt alltid som man har tänkt sig. Små problem och stora hinder på vägen gjorde att vi fick ställa in dagens turné och det bästa som gick att göra av situationen var att ta en tidig lunch för att få lite tid till att planera om dagen. Den nya planen innehöll ett besök på St. Mary Goreti Sec School där jag undervisade förra gången jag var i Tanzania. Då skolans rektor, Sr. Njau inte var där för tillfället återvände jag till huset för ett litet mellanmål och ett träningspass med Lucy (husets dada/nanny). Sedan jag anlände till Moshi har jag dagligen fått förfrågningar om träningspass, kost råd och diverse hälsotips varför jag tog eftermiddagens fritidstimmar i akt och visade Lucy några styrkeövningar och olika yoga-positioner som vi till siste satte samman till en liten yoga-rutin. Tröttheten hade inte gett med sig ännu, trots träning, noggrann kost och gott nog med sömn. Fyllde på med ytterligare ett mellanmål och skulle precis hoppa in i duschen när rummet plötsligt fylldes med ett ekande skrik. Det var Vicky, ett av barnen, som inte var snabb nog bort med handen när det andra barnen slog igen den tunga ytterdörren. Jag sprang in i matrummet och plockade upp Vicky som gråtandes och skakande höll ett krampaktigt tag om handleden med den ena handen. Jag satte henne i knät och försökte lugna henne samtidigt som jag med min halvknackiga swahili instruerade Lucy att hämta is, en handduk och min första hjälpen väska på mitt rum. En Dr. Quinn improvisation och ett svullet men nedkylt finger senare hade rummet tystnat och Vicky’s andetag stillat sig. Tejp/lindade ihop ett litet sterilt bandage kring fingertoppen som till synes inte verkade brutet, och skickade barnen till sängs för en tupplur. Jag och Lucy såg på varandra, trötta, lagom omtumlade och brast därnäst ut i skratt. ”Yesu Wangu” (herre Jesus) upprepade Lucy. ”Kids have too much energy”, var mitt gensvar…
Jag bytte om och återvände till St. Mary Goreti vid 17-tiden för att träffa Sr. Njau och mina gamla elever som satt och åt middag. Jag han inte lämna många fotsteg efter mig på matsalsgolvet innan salen fylldes av ett öronbedövande ljud från hundratals stampande fötter som mötte det hårda stengolvet i ett välkomnande, orytmiskt buller. Sten ekot ackompanjerades av skriet från 150 högljudda och entusiastiska 16-åringar, vilka alla på ett ögonblick kan få mina ögon att börja vattna. De har något speciellt. En viss ohämmad, otyglad energi som är oändligt full av nyfikenhet, vetgirighet och en oförstörd människokärlek. De är kaxiga, tuffa och oblyga. Ljudnivån ryms knappt innanför väggarna och mina händer vill instinktivt dra sig uppåt för att skydda mina öron från dånet men de hinner inte hela vägen upp innan de rycks framåt och omfamnas av ett tiotal varma händer, något mindre och mörkare än mina. Jag känner igen dem allesamman, och de känner igen mig. Det blev minst sagt ett kärt återseende.
Promenerade tillbaka till huset, uppfylld, lycklig, varm. Jag stannade till ett flertal gånger, hypnotiserad av vyn över Mt. Kilimanjaro. Det var klart väder, kvällssolen kastade skuggor längs ena bergssidan och lämnade ett sagolikt mönster mellan snö och sten. Fötterna fastnade, lungorna drog djupa andetag och kameran försökte naivt föreviga ett alltid så flyktigt men inte desto mindre oförglömligt ögonblick.
Väl hemma så passade jag på att leka ett stund med barnen och öva lite swahili med Lucy och grannflickan Flora innan det var dags för kvällens kalldusch och middag med familjen (ndiza na njama, a.k.a kokt banan och kött). Vid 21-tiden hade kroppen checkat ut för dagen och nacken bad om vila. Lucy hade bett mig att hjälpa henne med ett tidigt träningspass morgon därpå, varpå klockan ställdes på 06:00 och laddningen var igång.
Dag nr. 9
06:00 ringde klockan. Jag studsade upp ur sängen, men jag var tydligen den enda. Lucy snarkade tryggt och bekvämt i kudden och jag hade inte mage att väcka henne. Då det var första gången på länge som jag vaknade pigg i samma tid som klockan skallrade tog jag tillfället i akt och påbörjade min dag med en stund på spikmattan följt av ett yogapass. Proteinbar och chai-te laddade om kroppen, 45 min promenad till gymmet väntade, 20 min intervaller på löpbandet (bästa löppasset sedan mina knäoperationer, men nu ville inte riktigt höften), rehab på ”balans-bräde-maskinen”, massagemaskin x3, magövningar, stretching, tåhävningar och ett axelpass. Svårt att sluta när man väl kommit igång… Promenerade in till stan och Kili Com, varpå höften verkligen började smärta. Dags för en Ipren-kur. Dagen planerades tillsammans med Thomas och efter lunch for vi iväg till Kili Centre för ett möte, ett av de barnhem som vi förmedlar volontärer till. Det blev ett väldigt lyckat och produktivt möte och vi fortsatte vidare med att besöka ett trädplantage och därefter Msamaria, ett center för gatubarn. Energidepåerna började sina, varpå Thomas föreslog lite mahindi. En majskolv kostar mellan 200-300 tsh, dvs. omkring 1 svensk krona. Billigt mellanmål med andra ord.
Jag hade vid denna tidpunkt varit trött i några dagar, varit illamående till och från och även haft återkommande magvärk. Denna lilla problematik hade dock bestämt sig för att lägga i ytterligare en växel genom att addera lite intensitet och yrsel. Avverkade det sista skriveriet för dagen och vid 20-tiden på kvällskvisten befann jag mig på sjukhuset för lite tester. Ingen malaria. Värktabletter och sömn blev medicinen.
Dag nr. 10
Ställde ingen väckarklocka. Vaknade till liv runt 9 taget, kroppen värkte, täppt i näsan, huvudet dunkade, nacken värkte. Tillbaka till sängen för att gnissla tänder och fräsa åt Afrika-bakterier. Ingen idé, det är bara att försona med stundens rådande villkor. Lucy knackade på dörren och höll i handen fram morgonens solskensgåva, en skål med fisk och banansoppa. En kalldusch blev ett hoppfullt försök att åter bli människa igen. På med kläderna, packa väskan och iväg till sjukhuset för fler tester. Visade sig att jag hade en infektion, samma som jag hade senast jag var här och blev inlagd för skyhög feber. Stark antibiotika-kur, prognos och råd från läkaren: sluta inte ta medicinen även om du blir sämre, för det kommer troligtvis att hända till följd av medicinens styrka biverkningar. Halleluja! Vad kan man mer önska sig…? In i rummet klev dock en gladare överraskning, nämligen läkaren som behandlade mig förra gången jag råkade ut samma infektion, Dr. Sauda. Ännu ett kärt återseende, och det genererade tacksamt lite mer hopp och energi åt situationen. 32,000 tsh kostade detta sjukhusbesök inklusive inskrivning, undersökning, tester och en 5-dagar lång antibiotika-kur. Det vanligaste man testar här nere är malaria och det brukar för det mesta inte överstiga 3,500 tsh för testet och omkring 10-15,000 tsh för medicinen (totalt omkring 60-70 SEK för test samt medicin). Ytterligare en erfarenhet rikare, jajemen!
En kopp varm mjölk och en frukttallrik fick skölja ner medicinen och nu var det bara att lydigt och tålmodigt invänta de härliga biverkningarna, och de kom med besked. Den förberedande inköpslistan löd: mjölk, vatten, keso och fettsnål mjukost. Mjölkprodukter skall enligt ryktesväg lindra antibiotikans styrka och biverkningar, och jag kände mig inte manad att chansa och avstå från eventuella effektiva hjälpmedel. Ett besök till affären fick det bli. I Moshi har de sedan mitt förra besök byggt en stor Supermarket, ”Nakumatt”. Där kan man finna det mesta, och det menar jag ordagrant. Allt från tvättmedel, hårfärg, möbler, kläder, böcker, platt-tv, mattor och köksgeråd till bröd, frukt, tårtor, godis, batterier, mjölkprodukter, pasta, korv och yoghurt. Ja, listan kan göras lång. Priserna är varierande, men överkomliga.
Promenerade upp till Kili Com dit jag kom fram precis i tid tills biverkning nr 1 började gotta in sig i kroppen: feber, följt av biverkning nr 2: huvudvärk. Ringde och förvarnade mor och far att några sjukhusbesök skulle komma att dokumentera på min lilla reseblogg, men att ljusare tider väntar. Längtade efter sängen, och en piggare kropp…
Dag nr. 11
Ställde ingen väckarklocka denna dag heller, det det hade varit något trög natt. Fick inte många timmar av sömn i kroppen till följd av feber och värk som spridit sig rikligt och brett genom kroppen. Manade upp mitt två-benade verktyg ur sängen för att ge den lite näring runt 8-tiden och efter några halvhjärtade protester gick den med på en stund i vertikalt läge. Då mitt rastlösa huvud vägrade gå återgå till sängläge lyckades den efter lite övertalning förmå fötterna att vandra bort till St. Mary Goreti för ett möte med Sr. Njau. Vi satt och talade länge och väl, om studier, jobb, kärlek, vägval och livet. Hon är en klok kvinna. Stark, vis, rak, ärlig, lugn, beslutsam, respektingivande, ödmjuk. Vi arbeta mycket tillsammans under 2010. Hon har sedan länge nått insikten att fysisk och mental förmåga och hälsa hänger samman, att de är varandras förutsättningar, och vi förstår varandra väl när vi problematiserar elevernas situation och för diskuterar de olika sätt med hjälpa av vilka vi kan implementera mer kunskap om näringslära och fysisk hälsa i deras utbildning. Det är lika givande varje gång, mötet oss två emellan, mötet mellan våra olika kulturer, våra ömsom likartade ömsom olikartade förståelser och tolkningar av dem och den verklighet de förhåller sig till. Varje gång går jag därifrån en insikt rikare.
Eleverna skulle snart fara hem för ett 10-dagar långt lov med start den 18/8, vilket innebar att denna dagen var den enda möjliga att göra någon aktivitet med dem. Vi arrangerade för en träff senare under dagen vid 16-tiden. Promenerade in till stan istället för att återvända hem till huset, då jag var lite rädd för att lägga mig ner och vila och då känna hur trött kroppen egentligen var. Uppdaterade Thom om läget och gick till mitt favoritställe för att få i mig lite mat. Tog med mig en bok och satte mig vid ett litet bord för två, längst bort i restaurangen intill väggen för att få vara lite för mig själv. Hade precis plockat till mig lite mat och tagit några tuggor då någon drar ut den andra stolen och slår sig ner mitt emot mig. Jag tittar upp och ser på personen med en, vad jag kan tänka mig såg ut som en, uppenbart förvånad och frågande min. ”Maria?”, frågade han. Jag blev både skeptisk och misstänksam och då jag aldrig sett honom förut frågade jag var han sett mig någonstans. Han förklarade att han hade sett mig för två år sedan, tillsammans med två av hans vänner. Helt otroligt vilket minne människor har, jag är med andra ord inte inräknad bland dessa. Vi hade inte växlat ord med varandra tidigare, men satt där och pratade i väl över en timme innan vi skiljdes åt och fortsatte med dagen. Som vanligt, alla dessa oväntade möten, alltid någonting nytt att lära, veta, fråga.
En fruktsallad tyngre vankade jag tillbaka upp till Kili Com för att försöka fokusera och avverka lite arbete på datorn. Thom skjutsade upp mig till St. Mary Goreti och jag hade en halvfebrig med underbar eftermiddag med mina elever. Lite boot-camp och yoga i två tim blev resultatet som helt avvek från den ursprungliga planen jag hade, vilken inte inbegrep någon fysisk ansträngning för egen del. Åter igen, det går sällan som man har tänkt sig…
Talade med Sr. Njau och fick tillåtelse att dansa med dem vid 15-tiden nästkommande dag. Tjejerna ville så gärna göra det innan de far iväg på lov, och med tanke på att det kanske dröjer två år innan vi ses nästa gång blev deras önskan lite svår att neka. Några foton etsades in i kameran och vi vinkade hej då för dagen. Jag hade blivit bjuden på middag till några vänner och trots att jag både såg ut och kände mig som ett vandrande lik så masade jag mig hemåt, tog en dusch, bytte om och fick skjuts av Thomas som skulle iväg på ett ”send-off-party” (en ceremoni där familjen säger ‘hej då’ till sin dotter som några dagar senare skall gifta sig). Jag och Thom såg utmattat på varandra och sade samtidigt ”I’m so tired”, varpå vi brast ut i skratt. What to do…. En mysig kväll blev det ändå, minst sagt, och Sybille och Sean (samt några till i huset) hade förberett en super god middag bestående av sallad, guacamole och chapati. Kärlek kärlek. Vi blev sammanlagt 7 personer och slutligen var vi fyra små mätta, trötta själar som låg i sofforna och filosoferade. Efter jag hade tagit kvällsdosen av min antibiotikakur så tog biverkningarna vid åter igen. När Thomas och Jacque hämtade upp mig vid 11.30 hade alla de numrerade biverkningarna infunnit sig och det blev en illamående bilfärd hem. En dubbel dos av Alvedon och en stund på spikmattan fick mig tillslut att somna, och överraskande nog sov jag hela natten igenom…
Dag nr. 12
Ställde ingen klocka men vaknade av mig själv, relativt utvilad, runt 7.30 tiden. Klev upp och tog min sedvanliga kalldusch, packade väskan och tog en promenad in till stan för att äta frukost: en frukttallrik och en kopp varm mjölk tillsammans med medicinen. Frukt med myror serverades denna morgon, en trevlig liten överraskning. Efter att ha letat reda på alla myror och lagt dem åt sidan åt jag upp resten av frukten och tuggade noga innan jag svalde. Det gäller att inte vara petig… Lovely Africa…=D
Gick upp till Kili Com för att färdigställa alla sammanfattade dagar innan min lektion som skulle tagit plats på eftermiddagen. Jag arbetade på i flitig takt och trängde undan mina biverkningar, tog en kort lunch och återgick till arbetet igen. Kl. 14:45 var jag tvungen att kasta in handduken. Febern ville inte försvinna och inte heller magkrämporna eller huvudvärken. Jag ringde till skolan och bad dem att meddela mina tappra elever att dagens lektion var tvungen att ställas in. Bittert och tungt, men nödvändigt… Har suttit och jobbat på datorn sedan tidigt på morgonen och nu är klockan 18:30 på kvällen. Solen börjar gå ner och skymningen lägger sig som ett mörkt täcke över Moshi. Dagarna känns så korta. Imorgon är det en volleyboll-turnering som arrangeras för välgörenhet. Jag är anmäld men kroppen får avgöra om jag kommer att deltaga eller inte. Det väntar många resor nästa vecka till platser lite längre bort, utanför Moshi, vilket kräver lite planering som skall färdigställas och gås igenom under helgen. Hoppas på varma dagar då de senaste två dagarna varit lite kyliga och genererat en liten förkylning som satt sig i näsa och hals. Lite oväntat att få en förkylning i Östafrika, men något nytt skall man väl vara med om…=)
Hoppas ni har det bra där hemma i sommarvärmen, som jag via ryktesväg hört har hittat sin väg tillbaka.
Bilder kommer så snart möjlighet ges! (Uppladdningen är inte av bästa sort här nere)
Det blev ett dubbelt inlägg idag… Internetuppkopplingen är inte riktigt i höjd med den stabilitet som vi har i Sverige, varför gårdagens inlägg blev en aningen försenat.
Det har varit ytterligare en produktiv, varm och givande dag idag. Den inleddes med ett sedvanligt yogapass på morgonen, följt av en stund på spikmattan, en kalldusch, lite chai-te och en promenad in till stan. Ett improviserat schema styrde upp resten av förmiddagen och eftermiddagen då jag och Mr Kennedy, Thomas farbror, fick möjlighet att bege oss upp i Kilimanjaros bergssluttning och området Sango. Syftet var att besöka ett kristet center, tillhörande en församling vid namn Lyamanyaki, som bistår 122 föräldralösa barn med boende hos familjer i området (fosterfamiljer) samt ekonomiskt stöd för utbildning (skolavgifter, uniformer och skor). Volontärer från lokalbefolkningen letar upp de föräldralösa barnen, registrerar deras namn och placerar dem hos en familj som har möjlighet att ge dem boende och omvårdnad. Många platser utanför städerna hamnar i bakgrunden av volontärorganisationernas bistånd, och så även barnen. Brist på mat, medicin, ett tak över huvudet och utbildning är snarare en regel än undantag och tålamodet tryter i takt med frustrationen som ständigt gör sig påmind när jag möter alla de hundratals vädjande blickar vilka man på ett ögonblick vill skänka en stänk av hoppfullhet men inte kan. Jag räcker inte till. Men med tålamod kommer långsiktighet, ett hållbart arbete och en bestående effekt. Hjälp tar tid, utbildning tar tid, kultur tar tid. Vi såg över på vilka sätt volontärer skulle kunna bistå med arbetskraft vad berör de föräldralösa barnen men även potentiella projekt som skulle kunna generera fler jobb och arbetsmöjligheter för lokalbefolkningen. Biodling (produktion av honung) och produktion av tvål finns än så länge på vår lista av tänkbara, större projekt men kartläggningen av finansieringen återstår. Om ett par veckor hoppas vi dock kunna ha en budget för etableringen av en biodling. Det finns så många sätt på vilka man kan uppnå och bistå med en positiv och hållbar utveckling, men det kräver en väl genomtänkt vision och strategisk plan inom vilken det finns en solid grund för upprätthållande resurser och finansiella medel. Med ett team av ambitiösa individer vars drivkrafter härstammar från en stor mängd utvecklingsfrämjande erfarenheter och en vilja att göra gott så finns dock inga gränser och ett ett projekt såsom en biodling kan otroligt snabbt etableras men även börja inbringa inkomst och stabilitet åt mindre, utsatta byar.
Det var skönt att få komma upp i djungeln igen. Just nu är det väldigt torrt här nere och det blir en påtaglig skillnad i luftfuktighet när man kommer upp på lite högre höjder. Efter några korta stopp på vägen tillbaka så besökte vi på eftermiddagen en dagisverksamhet/center vid namn BCC (Building a Caring Community). Denna verksamhet stödjs och drivs av en annan församling i Moshi och fokuserar enbart på handikappade barn. I denna kultur så råder det fortfarande och ledsamt nog en stor skam över handikappade barn. De göms och låses in av sina föräldrar och familjer som inte vill erkänna dem eller deras handikapp, än mindre visa dem för samhället. De som arbetar på detta center har slitit oerhört hårt för att övertala barnens föräldrar att ta emot deras hjälp, och efter stora ansträngningar så har de slutligen fått 21 barn till centret. 10 av barnen tas till och vistas på centret från morgon till sen eftermiddag vilket för deras föräldrar frigör tid och möjlighet för arbete och 11 av barnen får hembesök då deras familjer inte har möjlighet att ta dem till centret. Hembesöken innefattar bland annat sjukgymnastik och samtal för att kontinuerligt följa upp barnens välbefinnande och utveckling. Betty, damen som är platsansvarig och en av grundarna för denna verksamheten, tindrar och ler om vartannat när hon återger historien om centrets uppkomst och barnens utveckling. Hon inger en känsla av värme, kärlek och passion. En stark känsla av mening i det hon gör för barnen, och sig själv. De har upprättat en pedagogisk och tydlig dagplanering för barnen bestående av ritningar och bilder, allt för att förenkla för barnen så de på sitt sätt kan förstå vad de skall göra under dagen. BCC har 11 st center, likadana som detta. Jag åker därifrån med ett leende, en plan och nya hoppingivande relationer.
Skriveri, planering och lite jobb får som tidigare dagar avrunda eftermiddagen och snart rullar jag och Thomas hemåt för middag i huset, och där väntar det för mig en välförtjänt kalldusch. Det blir ibland lite orytmiska andetag när vattnet letat sig genom håret och kylt ner hela kroppen men varje dag är det lika skönt, levande, härligt.
Det känns som hemma. Jag tar djupa, fulla andetag och ser till att luften får tid att sprida sig ut i hela kroppen. För en stund blir jag lite rädd för mig själv, rädd för att jag inte kommer att vilja åka hem igen. Inte ännu. Men jag släpper tankarna. Fokuserar. Gårdagen började med ett yogapass på rummet följt av lite rehabträning och därefter gjorde jag vår nanny och barnen sällskap för lite morgon-chai te. Jag älskar deras starka te. Det väcker, stärker och piggar upp kroppen, sinnet, själen. Dagen hade rullat igång och jag packade väskan för att till fots bege mig till St. Mary Goreti Secondary School och träffa skolans rektor Sr. Njau. Jag undervisade för drygt två år sedan omkring 200 elever i fysträning, näringslära och dans på just denna skola och såg fram emot ett kärt återseende. Sr. Njau hade dessvärre begett sig till Dar Es Salaam för diverse ärenden men en annan syster (nunna) på skolan informerade mig att hon skulle vara åter på måndag och jag var varmt välkommen tillbaka då. En varm promenad till stan och Kili Com (Thomas internetcafé) blev nästa destination och där väntade lite jobb, skriveri och mycket planering inför resterande dagar denna veckan vilka kommer att ägnas åt många besök hos de olika volontärplatser som vi samarbetar med idag, men även framtida samarbeten som vi hoppas på att kunna inleda.
Över lunch satt jag och Thomas och klurade på en bra checklista över alla de saker som behöver göras samt alla platser som skall besökas under de lite knappa fyra veckorna som jag kommer att vara på plats, och jag fick äntligen avnjuta min första frukttallrik. Det är minst sagt ett dagligt glädjeämne för mig här nere. Det är just nu precis i slutet på avokado säsongen med de är fortfarande helt fenomenala, likaså de mindre bananerna och papayan. Nytta och nöje, en välkommen kombination. På eftermiddagen avverkade vi ett möte, och ett väldigt bra sådant, där det fastställdes att jag kommer att kunna besöka många platser och organisationer i Moshi med omnejd nu på fredag.
Språket har börjat komma igång och min swahili har tagit god fart. Jag försöker prata och lyssna så mycket jag kan och kollar ständigt upp ord och meningar som jag hör och läser. Jag frågar så mycket som möjligheterna erbjuder och människorna här blir för det mesta bara glada av alla vetgiriga frågor och hjälper mer än gärna till med korta och improviserade swahililektioner, varpå jag lär mig fortare och kan få hjälp med knepiga uttal. Mitt lexikon är ett obligatoriskt innehav och jag bär alltid med mig det var jag än går.
Senare under eftermiddagen mötte jag upp en kär vän från Schweiz på ett nytt café vid namn ”The Coffee Union” som jag aldrig besökt tidigare. Vi hade en hel del att ta igen då vi inte setts på över två år och resans första kaffe blev en given beställning. Energin räckte gott åt en promenad till min väns bostad där det bjöds på middag och än fler tillbakablickar bland minnesförrådet och lustiga Afrikaupplevelser, men även många blickar framåt mot vad komma skall. Pikipiki (motorcykel) blev transportmedlet hem till huset denna kväll och man blir snabbt påmind om den höga säkerhetsrisken som råder när man rör sig i trafiken här nere. Många bilar, bussar och motorcyklar är i dåligt skick och rattfylleri är vanligare än vad jag varken vågar eller vill gå in på. Med andra ord så bör man vara vaksam, vare sig man rör sig framåt med fordon eller till fots. Kyckling, träningsabstinens, kalldusch, spikmatta och skriveri avrundade en något sen kväll med nya minnen från en god och lycklig dag.
Dag nr. 3
Idag klev jag upp kring 7-tiden för en kalldusch (underbart på morgonen!), ett kort yogapass och en stund på spikmattan. En morgonpromenad till stan väntade där jag mötte upp Thomas för att få skjuts till ett barnhem, The Children of Destiny, som drivs av en kvinna vid namn Margret. Detta var mitt första besök på barnhemmet och det översteg alla mina förväntningar. Syftet med besöket var att kartlägga deras organisation, vilket behov de har i dagsläget i form av assistans från volontärer men även finansiella medel, deras struktur, mål och rutiner samt på vilket sätt vi eventuellt skulle kunna samarbeta samt i vilken utsträckning och form. Margret kämpar hårt för sina visioner och barnens utbildning och framtid. Hennes väl genomtänkta rutiner och organisationsförmåga var imponerande, och ledsamt nog sällsynta egenskaper att stöta på i denna kultur. Hela dagen flög förbi och vi avverkade otaliga samtalsämnen berörande allt från samtliga barnens bakgrund, betyg och framtidsutsikter till barnhemmets visioner, befintliga rutiner och budget. Det bor 24 barn på The Children of Destiny i åldrarna 6-16. Samtliga går i skolan och får extra undervisning tid för läsa även efter skoltid, hemma på barnhemmet, och uppmanas ständigt att tala engelska för att utveckla så goda språkkunskaper som möjligt och på så vis öka sina chanser att prestera bra på sina examinationer då alla ämnen i Secondary School examineras i engelska. Bristande kunskaper i det engelska språket är ett av de främsta skälen till att många elever misslyckas och får underkänt i skolan. I Primary School undervisas alla ämnen på swahili och eleverna är fullständigt oförberedda på övergången till Secondary School där alla undervisning plötsligt undervisas uteslutande på engelska. Margret skcikar alla barnen till skolor där de undervisar samtliga ämnen på engelska, även i Primary School, vilket ger påtagliga resultat när de små 6 åringarna ambitiöst och vågat snubblar på sina engelska ord men envist fortsätter till de gjort sig förstådda. Det var en god dag idag, en dag som gav hopp, energi och tacksamhet.
10:35 rullade bussen ut från Västerås station. 12:05 var jag framme vid Arlanda och Terminal 5. Resfebern hade sedan länge lagt sig och känslor av igenkänning tog istället vid. Samtidigt som mycket inte är nytt denna gången, så är det än mer som faktiskt är det. Så lite man egentligen har sett, av allt det som sist var osynligt och för mig outforskat. Men ett större lugn är givetvis en närvarande känsla, ett vetande om och en trygghet i miljön som väntar, människorna, kulturen. Jag var vid incheckningen i god tid, kanske lite i ”för god tid” till och med. Två välbekanta ansikten rundade hörnet. Jessica och Linus mötte upp mig för att vi tillsammans skulle få en stund att gå igenom det sista innan avfärd. Ett möte och några materiella utbyten senare var det dags att checka in och säga adjö. Det var lättare denna gången. Förra gången var det många oväntade tårar och tunga tillika tveksamma steg genom säkerhetskontrollen och tunneln ut till planet. Två år sedan. Det känns som en annan livstid.
Jag reste med ett ”nytt” flygbolag denna gången. Qatar Airways från Arlanda till Doha och vidare från Doha till Kilimanjaro. Såg fram emot det lyxiga faktum att jag bara skulle behöva mellanlanda en endaste gång, till skillnad från senast då jag reste från Arlanda till Rom, Adis Ababa, Mombasa och till sist Kilimanjaro. Jag var först ombord på planet och min första tanke, efter att blivit visad min sittplats, var att detta måste vara fel (!). Jag hade nämligen hamnat i ”Business Class”. Lite smått tafatt och tvekande satte jag mig ner i den stora och löjligt sköna flygstolen. För mig var detta som en halv-spa-dag. Flygstolen hade inställbara sitt- och ligglägen och en lika flexibel fotpall. Med de brusreducerande hörlurarna som omslöt öronen, en egen liten flatscreen framför snoken och inbyggd massage i stolsryggen kunde jag inte annat än att bara rys-njuta där låg, ingjuten i min stora snuttefilt och med en 6 rätters middag som hette duga.
Ja, inte var det synd om mig icke. Och jag var tacksam för varje bortskämd liten minut.
Till Doha anlände vi runt 23-tiden på kvällen och efter några mindre förvirrade felsteg så befann jag mig slutligen på rätt Transit Terminal. Ny säkerhetskontroll skulle genomföras och därefter och slog jag mig ner på en stol för att ägna några timmar åt mitt skriveri i väntan på att vår gate skulle öppna och ombordstigningen på nästa plan.. Jag hade fått informationen att jag denna flygning inte skulle åka i ”Business Class” utan istället resa i ”Economi Class”, vilket jag var lite nyfiken på. Dock väntade ytterligare en ändring och i sista sekund fick jag plötsligt en ny sittplats och huxflux så var jag tillbaka i ”Business Class” igen, i en mysig stol längst fram med ytterligare en långmiddag och trevligt prästsällskap vid min sida. Bara att njuta och tacka.
Under resans gång, men mest påtagligt under mina vistelser på flygplatserna så kan jag inte annat än att fullkomligt fascineras av alla olika människor. Men likväl slås jag av våra likheter och vår kategoriska benägenhet att dela in oss i alla dessa hierarkiskt betingade fack, sektioner, trånga inrättningar. Tydligt separerade med en osynlig men ändock så uppenbar etikett vars hänvisning lämnar litet utrymme för spekulation eller tvetydighet om rådande rang, kast, status, politisk eller ekonomisk tillhörighet. Det känns en aningen konstigt. Konstigt när jag blickar ut över folkmassorna som med stressade och snabba fotsteg flyter fram över golvet, absorberas av alla blänkande ting och dess än mer lysande prislapp, tittar ner i golvet, i saken, i golvet, men sällan möter medmänniskans blick bredvid. Hon som är lika dan, han som också är gjord av känslor och tankar, hjärta och lungor, de som delar egenskapen av att vara en själ i en människa. Har vi blivit så lika i vår besatthet av olika att vi inte längre kan se det som gör oss lika? Tankarna trillar iväg när man skriver, funderar, observerar, reflekterar, försvinner. I skrivande stund sitter jag i mörkret som en fällkniv över datorn i Thomas och hans familjs hus. Det var ett kärt och mycket efterlängtat ansikte som mötte mig på Kilimanjaro flygplats kl 10:00 idag, och det blev inte en tyst stund på hela färden till Moshi. Första dagen på plats brukar få ägnas åt praktiska ting, såsom att införskaffa telefon, sim-kort, swahililexikon (behöver komma ikapp min rostiga swahili), växla pengar och ringa familjen för att meddela den glada nyheten att man fortfarande är vid liv.
Underbara doft, känsla, språk och minnen. Den första timmen tillbaka i Moshi kändes lite konstig, välbekant men ändå främmande. Kände mig lite osäker, glömt bort svårigheterna när man ännu inte kommit tillbaka in i språket och den något ”ostrukturerade” tillvaron som på så många bryter den många gånger inrutade vardagen som fått fäste vår värld. Avsaknaden av de dagliga träningsrutinerna, kostrutinerna, alla rutiner… Allt släppte. Bort med alla rutiner! Resten av denna dag har bara varit en härlig vandring i ovisshet och närvaro. Det känns som om jag reste härifrån igår för att sedan vända på klacken på Arlanda och sväva tillbaka till Östafrikas lugn. Det käns inte längre som en annan livstid, det känns som om allt skett precis nu. Jag har skrattat mycket, och kommit på hur lätt det är just här. Träffat vänner både från Moshi och Schweiz under dagen. Middag i huset åtföljdes av en snabb kalldusch och lite skriveri. Den bristfälliga sömnen efter ett dygns resande gör sig påmind och stunden är inne för en stund på spikmattan (så klart den är med…!), en ny mening på swahili som skall läras in (rutinen lyder en ny mening varje kväll) och sedan dryga 8 härliga timmars sömn. Imorgon bitti väntar ett yogapass och rehab träning kl 07:00.
Det är bara jag och Kilimanjaro, uppe med tuppen. Like the good old days!
För övrigt mycket planering denna veckan. Struktera alla besök hos alla aktuella och potentiella volontärplatser och vårt samarbete med dem. En otrolig lycka över att få se dem alla igen.
Imorgon den 5 augusti reser Tanzaniaprojektets Maria Granberg till Moshi, Tanzania. På plats ska hon bland annat besöka arbetsplatser och boenden för volontärer. Resan syftar till att knyta nya kontakter och upprätthålla de tidigare. Ambitionen är att efter resan fräscha upp hemsidan med nya volontärplatser, boenden och uppdaterad information för volontärer. Ni kommer att kunna följa Maria på hennes 3 veckor långa resa genom hennes blogg.
Vi har i dagarna inlett ett samarbete med Tranås resebyrå som är en pålitlig resebyrå med bra priser och bra service. Tranås resebyrå är specialiserade på resor i icke-kommersiellt syfte och kan bland annat erbjuda Raptim specialbiljetter. Besök gärna deras hemsida, tranas-resebyra.se för att läsa mer.
Igår kväll den 18:e januari hämtade PMU allt som samlats upp det senaste halvåret. Det är precis att vi kommer med nästa container och transporten borde därför inte dröja lång tid innan den är framme i Moshi. Förhoppningsvis anländer den under tiden Linus är i Tanzania i sommar.
Tack till alla som bidragit!
Idag, den 1:a november 2011 så överfördes 5.200:- till Elihaika vilket motsvarar behovet på 1.400.000 TSH för hennes sista år på universitetet. Tack alla som hjälpt till!
Skickade precis ut följande mail till alla tidigare sponsorer, men självklart söker vi nya sponsorer också! Det är svårt att få ihop 6000:-, en 100-lapp till är mycket värt!
————————
Hej alla Elihaikas sponsorer!
Då var det dags igen, men denna gång är den sista! Om Elihaika klarar sig igenom det här sista året så är hon helt klar med universitetsstudierna! Att ha slutfört universitetet är få förunnat i Tanzania. Nu är Elihaika så nära målet, vi kan inte svika henne på mållinjen.
Som vanligt så är det 1,4 miljoner Tanzaniska shilling som ska betalas för skolavgifter vilket är det som Elihaika behöver hjälp med (se sista korrespondensen nedan).
Det motsvarar i dagens kurs ungefär 5.600:- men jag hoppas vi tillsammans kan få ihop åtminstone 6.000:-. Alla bidrag hjälper till att nå detta mål! 60 personer som bidrar med 100:- eller 6 personer som bidrar med 1000:- ger samma resultat.
Så hjälp mig att sprida denna förfrågan till alla tidigare sponsorer och potentiella nya sponsorer. Som vanligt så får ni själva välja om ni vill stå med på Elihaikas sponsorsida där även kvitton och resultat publiceras. Det slutgiltiga resultatet för 2010-2011 har inte kommit än. http://old.tanzaniaprojektet.se/I/sponsring/elihaika/
Återkom gärna så snart som möjligt med ett besked om ni vill vara med och hjälpa Elihaika med skolavgiften för det sista året och i så fall hur mycket.
Min förhoppning är att kunna skicka pengar under slutet av månaden (oktober). Det som saknas då försöker jag skramla ihop till på egen hand.
Bankgiro: 5048-6554 (om möjligt, märk överföringen/insättningen med ”Elihaika”)
Svenska Volontärer som registrerades strax före årsskiftet 2010/2011 kommer göras om. Funktionen att söka volontärplatser utomlands kommer att ligga på en annan domän från årsskiftet. Ett forum kommer också att öppnas samt en plats för resdagböcker för volontärer. Dessa funktioner kommer att finnas på separata sidor men alla drivs av firman Svenska Volontärer. Mer information kommer publiceras på www.svevol.se inom kort.
My Dear Brother Linus.
How are you? Hope your doing fine. How is mother and father? I and my wife we are fine. I have good news to you that we have a young girl. 08/04/2011 at 1:30 am my wife conceive a baby girl at Ukonga hospital in Dar es salaam. The child is proceeding well. I wish to send to you a pictures of our child. Pass this good news to mother, father and all friends in Sweden.
En av mina närmsta vänner i Tanzania, Gabriel Kisanga, avled i lördags. Gabriel var med om en trafikolycka när han körde bil från Moshi till Dar Es Salaam tisdagen den 29:e mars. Hans bil kolliderade i en frontalkrock med en mindre lastbil. Han fördes till Muhimbili Hospital i Dar Es Salaam där man konstaterade att ryggraden var skadad. Läkarna gjorde allt för att hjälpa Gabriel men lyckades inte rädda hans liv. Vid 10-tiden på lördagen den 2:a april 2011 avled Gabriel. Våra tankar går till hans familj och vänner i Tanzania. Begravningen ägde rum i föräldrarnas hem i Fukeni, på sluttningen av berget Kilimanjaro, onsdagen den 6:e april. Gabriel hade ett stort intresse av datorer och undervisades tillsammans med Thomas och Anael nästan varje dag under min första volontärresa till Tanzania inom allt kring datorer och felsökning. Han fortsatte sedan på egen hand med universitetsstudier i Dar Es Salaam inom programmering och sedan arbetade han som programmerare och registrerade även en egen firma. Han var mycket företagssam och inovativ. Gabriel hade planer på att även öppna ett kontor i Moshi och expandera sin verksamhet. Gabriel skulle fylla 29 den 3:e maj. Vi tänker på dig!
Lyssna på Sveriges Radio P1, programmet Tendens från onsdagen den 19:e januari 2011 som handlar om volonturismen, den snabbast växande turistnäringen. Delta gärna i diskussionen kring programmet på Tendens hemsida.
Meddelande från Mama Faraji, ägare av barnhemmet Tuleeni
We are all fine, how are you and everything. I know you are very busy. Back to our side we have so many things to do this year.
1. We have got small land to build Tuleeni house in the village, it is little far from where we are now, we didnt get land near to Tuleeni because it is very expensive. So we are looking on how we will be able to get fund to build new house there.
2.This year we have the big number of children attending secondary schools, which will cost much more than last year,they have grown,so their needs also increase.
3.We have Akili day care for the little children of Tuleeni, we will need teachers and volunteers to care them during the daytime( of course the teachers will need salary).
4.The other costs increase as everything is in high price,food,treatment,and workers are asking for new salaries although we dont have enough to give them as a normal governmemt salaries.
We are still paying house rent ,water and electricity bills as well as fire wood and all other needs.
For now we have very few volunteers. If you will have volunteers please ask/tell them to say where they will want to be/work, at the center,akili daycare,inthe village to the new land,or with the widows group. During the school holidays we will have all children at home, so if they will be here they will teach them according to their grade. we will have daycare, nursery, primary, secondary and colleges.
Priserna gäller endast för volontärer som reser genom Tanzaniaprojektet
Bed and breakfast 55 kronor (eller 12.000 Tshs) per person och dag
Halvpension (frukost och middag ingår) 70 kronor (eller 14.000 Tshs) per person och dag
Bokning görs minst en månad innan ankomst till juliethaman@gmail.com, 0739576751
Betalning sker för hela vistelsen i förskott på plats i Tanzania efter kontroll av rummet.
Nu har Tanzaniaprojektet äntligen fått en logotyp föreställande en flagga sammansatt av Sveriges och Tanzanias flaggor och texten Tanzaniaprojektet utskriven diagonalt med vit text över Tanzaniaflaggans svarta område. Kommentera gärna vad du tycker om logotypen.
Innehållet från Julsäcken som anordnades inför julen 2009 och mycket annat har nu anlänt till Moshi och på plats sorterats för att skänkas till barnhem, pensionerade bärare mm. Även en hel del labbutrustning som skänktes för länge sedan från Danderyds Gymnasium kom fram med denna transport och Anael skriver såhär i ett mail som kom för några dagar sedan:
Dear my brother LinusHow are you?how is your family? to us we are fine I and my wife Witness.I would like to give my heartily thanks to you for laboratory equipment you sent to me.On behalf of the community of Mlambai Secondary school I Thanks you in advance,Thanks very very much my Brother.I receive six boxes at Agape which contain variety of Laboratory instrument.I will arrange the transport today to take them to school.and I promise to send to you pictures of student and teachers when receiving the instrument.Again I thanks you for your kindness to me and my school my God increase this good heart to you.and my God be with you in all time and help you in difficultiesMay you pass my and school thanks to all whom concern.ASANTE SANA SANA
Barnhemmet Tuleeni fick barnkläder och leksaker den 24:e oktober.
Från och med onsdagen den 20:e oktober så kommer Linus Dunkers kunna svara på akuta frågor via telefon onsdagar 18.00-20.00. Publicera frågor på forumet i första hand om svaret inte redan finns på hemsidan eller som tidigare publicerad fråga. Orsaken till dessa förändringar är att epost och kontaktformulär inte hunnits med att svara av på länge. Detta är en av förändringarna inför nylanseringen av Tanzaniaprojektet stiftelse 2011. Telefonnummer hittar du under kontaktuppgifter.
Om allt går enligt planerna så avvecklas Tanzaniaprojektet som enskild firma och stiftelsen Tanzaniaprojektet tar över verksamheten 2011. Det har länge varit en dröm att kunna driva Tanzaniaprojektet vidare i annan form. Enskild firma ifrågasätts ofta eftersom de förväntas drivas med vinstintresse. Att Tanzaniaprojektet har drivits som enskild firma sedan start är en följd av att det bara är en person som drivit verksamheten vilket inte möjliggjort andra verksamhetstyper.
På senare tid har antalet frågor rörande volontärarbete ökat markant. Därför arbetar vi med att utöka volontärsidorna med mer information och har även startat ett forum för volontärer. Då tid är vår största bristvara så är vår förhoppning att den nya hemsidan och forumet ska ge det stöd som volontärer behöver för att ta steget ut på sin första volontärresa till Tanzania. Kontaktformuläret och manuell epost-hantering kommer avvecklas då det inte finns tid att svara på alla inkommande förfrågningar och istället kommer Tanzaniaprojektet börja erbjuda hjälp via telefon på utsatta telefontider. Mer om detta kommer publiceras på hemsidan inom kort.
I samband med att hemsidan byggts om från grunden och ska få en nystart under årsskiftet 2010/2011 så har även fler domännamn köpts in för att göra det lättare för dem som söker information om volontärarbete i Tanzania att hitta till vår hemsida. Observera att den officiella adressen alltid har varit och alltid kommer vara http://old.tanzaniaprojektet.se/I
Den nya hemsidan öppnades redan den 12:e oktober även om den officiella nystarten är vid årsskiftet 2010/2011. Orsaken är att hemsidan måste testas skartp i olika webbläsare och olika operativsystem. Vi testar även ut vilka plugins som behövs och redigerar temat för att hemsidan ska bli så attraktiv som möjligt. För att vi ska lyckas så behöver vi er hjälp! För det är för er, besökarnas, skull som vi jobbar med att hålla hemsidan uppdaterad med aktuell information och en stilren och översiktlig layout och menystruktur. Så kommentera gärna på detta inlägg om ni har åsikter om vad som var bättre förr, eller vad som känns bra med den nya hemsidan.
Tanzaniaprojektets nyhetsarkiv från 2003-2008 finns att läsa i PDF-format: Nyhetsarkiv 2003-2008
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
![DSC00291[1]](http://www.jessicahultgren.se/wp-content/uploads/2013/04/DSC002911-980x651.jpg)
), men resan var minst sagt till belåtenhet och jag är otroligt nöjd över att fått erfara flygbolagets (Qatar Airways) standard i båda klasser. Det var utan tvekan det bästa flyg jag hittills rest med.
