Dag nr. 2
Det känns som hemma. Jag tar djupa, fulla andetag och ser till att luften får tid att sprida sig ut i hela kroppen. För en stund blir jag lite rädd för mig själv, rädd för att jag inte kommer att vilja åka hem igen. Inte ännu. Men jag släpper tankarna. Fokuserar. Gårdagen började med ett yogapass på rummet följt av lite rehabträning och därefter gjorde jag vår nanny och barnen sällskap för lite morgon-chai te. Jag älskar deras starka te. Det väcker, stärker och piggar upp kroppen, sinnet, själen. Dagen hade rullat igång och jag packade väskan för att till fots bege mig till St. Mary Goreti Secondary School och träffa skolans rektor Sr. Njau. Jag undervisade för drygt två år sedan omkring 200 elever i fysträning, näringslära och dans på just denna skola och såg fram emot ett kärt återseende. Sr. Njau hade dessvärre begett sig till Dar Es Salaam för diverse ärenden men en annan syster (nunna) på skolan informerade mig att hon skulle vara åter på måndag och jag var varmt välkommen tillbaka då. En varm promenad till stan och Kili Com (Thomas internetcafé) blev nästa destination och där väntade lite jobb, skriveri och mycket planering inför resterande dagar denna veckan vilka kommer att ägnas åt många besök hos de olika volontärplatser som vi samarbetar med idag, men även framtida samarbeten som vi hoppas på att kunna inleda.
Över lunch satt jag och Thomas och klurade på en bra checklista över alla de saker som behöver göras samt alla platser som skall besökas under de lite knappa fyra veckorna som jag kommer att vara på plats, och jag fick äntligen avnjuta min första frukttallrik. Det är minst sagt ett dagligt glädjeämne för mig här nere. Det är just nu precis i slutet på avokado säsongen med de är fortfarande helt fenomenala, likaså de mindre bananerna och papayan. Nytta och nöje, en välkommen kombination. På eftermiddagen avverkade vi ett möte, och ett väldigt bra sådant, där det fastställdes att jag kommer att kunna besöka många platser och organisationer i Moshi med omnejd nu på fredag.
Språket har börjat komma igång och min swahili har tagit god fart. Jag försöker prata och lyssna så mycket jag kan och kollar ständigt upp ord och meningar som jag hör och läser. Jag frågar så mycket som möjligheterna erbjuder och människorna här blir för det mesta bara glada av alla vetgiriga frågor och hjälper mer än gärna till med korta och improviserade swahililektioner, varpå jag lär mig fortare och kan få hjälp med knepiga uttal. Mitt lexikon är ett obligatoriskt innehav och jag bär alltid med mig det var jag än går.
Senare under eftermiddagen mötte jag upp en kär vän från Schweiz på ett nytt café vid namn ”The Coffee Union” som jag aldrig besökt tidigare. Vi hade en hel del att ta igen då vi inte setts på över två år och resans första kaffe blev en given beställning. Energin räckte gott åt en promenad till min väns bostad där det bjöds på middag och än fler tillbakablickar bland minnesförrådet och lustiga Afrikaupplevelser, men även många blickar framåt mot vad komma skall. Pikipiki (motorcykel) blev transportmedlet hem till huset denna kväll och man blir snabbt påmind om den höga säkerhetsrisken som råder när man rör sig i trafiken här nere. Många bilar, bussar och motorcyklar är i dåligt skick och rattfylleri är vanligare än vad jag varken vågar eller vill gå in på. Med andra ord så bör man vara vaksam, vare sig man rör sig framåt med fordon eller till fots. Kyckling, träningsabstinens, kalldusch, spikmatta och skriveri avrundade en något sen kväll med nya minnen från en god och lycklig dag.
Dag nr. 3
Idag klev jag upp kring 7-tiden för en kalldusch (underbart på morgonen!), ett kort yogapass och en stund på spikmattan. En morgonpromenad till stan väntade där jag mötte upp Thomas för att få skjuts till ett barnhem, The Children of Destiny, som drivs av en kvinna vid namn Margret. Detta var mitt första besök på barnhemmet och det översteg alla mina förväntningar. Syftet med besöket var att kartlägga deras organisation, vilket behov de har i dagsläget i form av assistans från volontärer men även finansiella medel, deras struktur, mål och rutiner samt på vilket sätt vi eventuellt skulle kunna samarbeta samt i vilken utsträckning och form. Margret kämpar hårt för sina visioner och barnens utbildning och framtid. Hennes väl genomtänkta rutiner och organisationsförmåga var imponerande, och ledsamt nog sällsynta egenskaper att stöta på i denna kultur. Hela dagen flög förbi och vi avverkade otaliga samtalsämnen berörande allt från samtliga barnens bakgrund, betyg och framtidsutsikter till barnhemmets visioner, befintliga rutiner och budget. Det bor 24 barn på The Children of Destiny i åldrarna 6-16. Samtliga går i skolan och får extra undervisning tid för läsa även efter skoltid, hemma på barnhemmet, och uppmanas ständigt att tala engelska för att utveckla så goda språkkunskaper som möjligt och på så vis öka sina chanser att prestera bra på sina examinationer då alla ämnen i Secondary School examineras i engelska. Bristande kunskaper i det engelska språket är ett av de främsta skälen till att många elever misslyckas och får underkänt i skolan. I Primary School undervisas alla ämnen på swahili och eleverna är fullständigt oförberedda på övergången till Secondary School där alla undervisning plötsligt undervisas uteslutande på engelska. Margret skcikar alla barnen till skolor där de undervisar samtliga ämnen på engelska, även i Primary School, vilket ger påtagliga resultat när de små 6 åringarna ambitiöst och vågat snubblar på sina engelska ord men envist fortsätter till de gjort sig förstådda. Det var en god dag idag, en dag som gav hopp, energi och tacksamhet.
Imorgon kommer ytterligare en liten uppdatering!
Hoppas ni alla har det gott där hemma!
Solhälsningar!
/M