Jag väntar nu ivrigt på att få höra från koordinatorn på universitetet SMMUCo om det finns nyutexaminerade lärare som skulle vara intresserade av tjänsten. Vi har möte nu på tisdag!
Jag har flera saker som ska förberedas, till exempel flera möten med lärargrupperna, dels de som tillhör skolan vi ska vara på och dels de som förhoppningsvis snart kommer arbeta med engelskastugorna. Utöver det så har det inte hänt så mycket nytt. Som med allt annat så kommer man så småningom i en vardag. Därför vill jag passa på att berätta om en annan organisation som jag besökte nu i veckan.
Tre kvinnor startade för två år sedan en liten verksamhet, Good Hope, för barn som går i secondary education, 13-18 år. De barnen som de riktar sig till har antingen ingen möjlighet att betala skolavgiften eller så har de inte fått godkänt för att kunna fortsätta gå i skolan. De här tre kvinnorna hjälper de här barnen att hitta sponsorer som kan betala deras skolgång, antingen om det är på en secondary skola eller så kan det vara yrkesförberedande. Medans barnen väntar på att möjligtvis få en sponsor så får de gratis undervisning av kvinnorna själva och volontärer som kommer från en annan organisation. Den här verksamheten är alltså sista anhalten innan barnen antingen hamnar på gatan eller börjar jobba. De försöker även att stödja barn med handikapp, genom till exempel att göra hembesök med undervisning för de barn som inte kan ta sig till deras lokaler.
De har även en stödgrupp för yngre barn som lever med HIV/AIDS där de kan få medicin och stöd. Barnen lär sig även här att prata om sin sjukdom som annars är väldigt tabubelagd och de får även gemenskapen i att de inte är ensamma. Organisationen har så otroligt mycket potential, men saknar resurser för att driva sin verksamhet optimalt.
Att besöka deras verksamhet var som en frisk fläkt av positiv energi. Kvinnorna som jobbar där gör det utan någon som helst egen vinning och enbart för att förbättra barnens liv. Det finns annars tyvärr en viss kultur här bland många organisationer som kan blir lite för mycket ”Hakuna matata – inga bekymmer”. Att man inte riktigt behöver ta ansvar. Därför är det så otroligt kul att dels få jobba för en organisation, men också träffa och se andra verksamheter, som arbetar utan eget intresse.
Idag är det också den internationella dagen för gatubarn. Flera barnhem kommer idag att delta i en parad genom Moshi för att höja medvetenheten om gatubarn. Jag vill därför även passa på att dela med mig av ett väldigt bra blogginlägg med fokus för den här dagen. I blogginlägget finns också en prisvinnande novell om livet som gatubarn av Gills Sainsbury.
http://gillswriting.wordpress.com/2014/04/11/international-day-for-street-children/
