5-6/8 Avfärd
10:35 rullade bussen ut från Västerås station. 12:05 var jag framme vid Arlanda och Terminal 5. Resfebern hade sedan länge lagt sig och känslor av igenkänning tog istället vid. Samtidigt som mycket inte är nytt denna gången, så är det än mer som faktiskt är det. Så lite man egentligen har sett, av allt det som sist var osynligt och för mig outforskat. Men ett större lugn är givetvis en närvarande känsla, ett vetande om och en trygghet i miljön som väntar, människorna, kulturen. Jag var vid incheckningen i god tid, kanske lite i ”för god tid” till och med. Två välbekanta ansikten rundade hörnet. Jessica och Linus mötte upp mig för att vi tillsammans skulle få en stund att gå igenom det sista innan avfärd. Ett möte och några materiella utbyten senare var det dags att checka in och säga adjö. Det var lättare denna gången. Förra gången var det många oväntade tårar och tunga tillika tveksamma steg genom säkerhetskontrollen och tunneln ut till planet. Två år sedan. Det känns som en annan livstid.
Jag reste med ett ”nytt” flygbolag denna gången. Qatar Airways från Arlanda till Doha och vidare från Doha till Kilimanjaro. Såg fram emot det lyxiga faktum att jag bara skulle behöva mellanlanda en endaste gång, till skillnad från senast då jag reste från Arlanda till Rom, Adis Ababa, Mombasa och till sist Kilimanjaro. Jag var först ombord på planet och min första tanke, efter att blivit visad min sittplats, var att detta måste vara fel (!). Jag hade nämligen hamnat i ”Business Class”. Lite smått tafatt och tvekande satte jag mig ner i den stora och löjligt sköna flygstolen. För mig var detta som en halv-spa-dag. Flygstolen hade inställbara sitt- och ligglägen och en lika flexibel fotpall. Med de brusreducerande hörlurarna som omslöt öronen, en egen liten flatscreen framför snoken och inbyggd massage i stolsryggen kunde jag inte annat än att bara rys-njuta där låg, ingjuten i min stora snuttefilt och med en 6 rätters middag som hette duga.
Ja, inte var det synd om mig icke. Och jag var tacksam för varje bortskämd liten minut.
Till Doha anlände vi runt 23-tiden på kvällen och efter några mindre förvirrade felsteg så befann jag mig slutligen på rätt Transit Terminal. Ny säkerhetskontroll skulle genomföras och därefter och slog jag mig ner på en stol för att ägna några timmar åt mitt skriveri i väntan på att vår gate skulle öppna och ombordstigningen på nästa plan.. Jag hade fått informationen att jag denna flygning inte skulle åka i ”Business Class” utan istället resa i ”Economi Class”, vilket jag var lite nyfiken på. Dock väntade ytterligare en ändring och i sista sekund fick jag plötsligt en ny sittplats och huxflux så var jag tillbaka i ”Business Class” igen, i en mysig stol längst fram med ytterligare en långmiddag och trevligt prästsällskap vid min sida. Bara att njuta och tacka.
Under resans gång, men mest påtagligt under mina vistelser på flygplatserna så kan jag inte annat än att fullkomligt fascineras av alla olika människor. Men likväl slås jag av våra likheter och vår kategoriska benägenhet att dela in oss i alla dessa hierarkiskt betingade fack, sektioner, trånga inrättningar. Tydligt separerade med en osynlig men ändock så uppenbar etikett vars hänvisning lämnar litet utrymme för spekulation eller tvetydighet om rådande rang, kast, status, politisk eller ekonomisk tillhörighet. Det känns en aningen konstigt. Konstigt när jag blickar ut över folkmassorna som med stressade och snabba fotsteg flyter fram över golvet, absorberas av alla blänkande ting och dess än mer lysande prislapp, tittar ner i golvet, i saken, i golvet, men sällan möter medmänniskans blick bredvid. Hon som är lika dan, han som också är gjord av känslor och tankar, hjärta och lungor, de som delar egenskapen av att vara en själ i en människa. Har vi blivit så lika i vår besatthet av olika att vi inte längre kan se det som gör oss lika? Tankarna trillar iväg när man skriver, funderar, observerar, reflekterar, försvinner. I skrivande stund sitter jag i mörkret som en fällkniv över datorn i Thomas och hans familjs hus. Det var ett kärt och mycket efterlängtat ansikte som mötte mig på Kilimanjaro flygplats kl 10:00 idag, och det blev inte en tyst stund på hela färden till Moshi. Första dagen på plats brukar få ägnas åt praktiska ting, såsom att införskaffa telefon, sim-kort, swahililexikon (behöver komma ikapp min rostiga swahili), växla pengar och ringa familjen för att meddela den glada nyheten att man fortfarande är vid liv.
Underbara doft, känsla, språk och minnen. Den första timmen tillbaka i Moshi kändes lite konstig, välbekant men ändå främmande. Kände mig lite osäker, glömt bort svårigheterna när man ännu inte kommit tillbaka in i språket och den något ”ostrukturerade” tillvaron som på så många bryter den många gånger inrutade vardagen som fått fäste vår värld. Avsaknaden av de dagliga träningsrutinerna, kostrutinerna, alla rutiner… Allt släppte. Bort med alla rutiner! Resten av denna dag har bara varit en härlig vandring i ovisshet och närvaro. Det känns som om jag reste härifrån igår för att sedan vända på klacken på Arlanda och sväva tillbaka till Östafrikas lugn. Det käns inte längre som en annan livstid, det känns som om allt skett precis nu. Jag har skrattat mycket, och kommit på hur lätt det är just här. Träffat vänner både från Moshi och Schweiz under dagen. Middag i huset åtföljdes av en snabb kalldusch och lite skriveri. Den bristfälliga sömnen efter ett dygns resande gör sig påmind och stunden är inne för en stund på spikmattan (så klart den är med…!), en ny mening på swahili som skall läras in (rutinen lyder en ny mening varje kväll) och sedan dryga 8 härliga timmars sömn. Imorgon bitti väntar ett yogapass och rehab träning kl 07:00.
Det är bara jag och Kilimanjaro, uppe med tuppen. Like the good old days!
För övrigt mycket planering denna veckan. Struktera alla besök hos alla aktuella och potentiella volontärplatser och vårt samarbete med dem. En otrolig lycka över att få se dem alla igen.
En ny uppdatering kommer inom kort!
Allt gott!